Sparkeri

**SUCK**

Nu har dom jäklarna grusat vägen. Denna vår underbara isbelagda byväg. Strax innan jul så kom det en hel del snö och timmarna därefter så kom det lite regn och tö i några timmar, innan kylan kom tillbaka - vilket fick till följd att vägen blev mer eller mindre som en blankis. Inte hela vägens bredd men i alla fall på dem delen av körbanan där bilarnas hjul pressade ihop snön till is.

Visserligen så grusades det, men denna grus blåstes snart bort av bilarna som körde på vägen. Efter det så har mer snö och kyla kommit i omgångar och med plogning efter varje snöfall så har mer och mer av gruset försvunnit tills det i stort sett var helt grusfritt. Aldeles perfekt för en gammal spark och en sparkande gubbetjuv. Grannarna har heller inte varit blyga utan med stor förtjusning tagit sig sina turer på denna klenod.

Jag har fått tillfälle att plocka fram min gamla hopfällbara spark och roat mig med att sparka mig trött på åtskilliga kilometer på denna isbelagda väg. Barndommens vintrar har fått hjärnan att gå igång och minnas det man trodde var glömt.

Trots allt så var det inte bara sparken som var lite rostig utan även tekniken. Men lite som att cyckla var det dock. Det man en gång har lärt sig - det kan man. Tog bara lite tid innan allt satt på plats.

Men nu har dom tyvärr grusat vägen vilket fått till följd att sparkandet är troligtvis över för denna gången.

Det har oxå medfört att bilisterna som far fram på vägen inbillar sig att man kan köra hur fort som helst - för nu är det grusat. Innan så kröp dom mer eller mindre fram och var bara så försiktiga, att man blev imponerad. Nu är det fri fart igen.

Varför är det så?
Att när det är riktigt halt så kan man tryggt gå efter vägen men så fort det blivit några gruskorn på isen så blir det farligt.

Inte utan att man återigen frågar sig, varför många får korsmodulation i synapserna när dom sätter sig bakom ratten. Gäller både kvinnor som män.

Ha en riktigt bra dag!