Ravioli på Burk

Sist så skrev jag lite om hur misslyckat det blev med min stekning av vårrullar. Men kvällen innan så hade jag minst sagt lite otur.

Jag hade bestämt mig för att göra något riktigt gott till middag. Potatisgratäng med stekta fläskkotletter. Något jag har gjort tidigare gånger och som jag tycker är väldigt gott.

Potatisgratängen är en mer eller mindre färdig grunka som finns i kyldisken hos de flesta handlare. Ligger förpackad i kraftig plastpåse och hälls direkt i en sån där grej med höga kanter som man kan ha i ugnen. Min sån´grej har jag fått av sonen och är troligtvis inhandlad hos Klas i Sjön.

Har sett att dom har sånt där någonstans i hyllorna mellan vedklyvsställningar och penslar. Är behandlad med något mystiskt så det skall vara "non-sticking". Men det är bara något påhittat försäljningsargument för hos mig fastnar och bränner allt i.

Nåväl potatisgratängen är lätt att göra. Klippa upp påsen och hälla ut i "grejen". Eventuellt kan man röra ut det lite så inte allt ligger som en pyramid i mitten. Därefter in i ugnen 20 - 25 min i 200 grader. Till och med jag klarar det. Lätt som fyra plättar.

Kotletter är lika lätt att steka, har lärt mig det nu efter 40 år. Fast det tog 35 innan jag lärde mig att steka bara lite och sedan låta ugnen göra det resten. Det med ugnen lärde jag mig från min dotter som i sin tur hade lärt sig det från sin mors moder. Alltså min ex-svärmor.

Nåväl, på med spis och ugn. Under tiden som ugnen blev varm så stektes kotletterna och gratängen fick kletas ut i den där "grejen" med non-sticking-tjofräsan. In i ugnen med rubbet - no problemas.

Under tiden som ugnen jobbade så dukades det, grönsaker sköljdes
och skars upp. Fick tid att diska lite också, finns konstigt nog alltid något som behöver det.

Efter en stund så klingade min digitala äggklocka och det var dags för läckerheterna att komma fram ur ugnens mörka vrå. På med en grillvante, ut med kotletterna sedan ut med gratängen.

När jag skall resa mig upp från ugnen med den där "grejen" som gratängen ligger i så känner jag att den håller på att glida ur handen på mig. Instinktivt och utan minsta tanke så försöker jag rädda situationen med den andra handen.

Det var inget bra, 200 grader "grej" belagd med non-sticking-gojs är väldigt varmt, det upptäckte jag minsann. Kan bara konstatera att signalvägen från huvudkontoret till händerna tar samma omväg som signalvägen till munnen, för vilken annan förklaring kan man ha till ett så idiotiskt tilltag att ta tag i en 200 graders "grej" med bar hand, kan man undra.

I vilket fall som helst så släppte jag givetvis "grejen" med den nu något sargade handen varvid hela ekipaget fick ett lodrätt läge.

Potatisgratängen spred sig i solfjädersform så vackert över mitt köksgolv. In under köksbordet, mellan stolsbenen och ända bort till min kyl/frys. Gratängen som består förutom tunna potatisskivor även av en massa vitt smarrigt gojs och är jättegott, men som vid kontakt med golv har den förmågan att potatisskivorna liksom glider otroligt långt. Helt fantastiskt egentligen hur elegant dom glider iväg.

Hade jag haft snabbare signalvägar så borde jag ha släppt med båda händerna så att "grejen" gjort platt fall och landat på golvet platt. Men ven fanken tänker på det när man bränt sig på handen.

Vad gör man, utan att tänka sig för när man har bränt sig på handen?

Jo man börjar utföra någon konstig dans med fötterna på golvet samtidigt som man viftar med den sargade handen, som om det skulle hjälpa.

Var tror ni man sätter fötterna när man utför denna moderna variant av en regndans?

Självklart så placerar man dem i den så vackert i solfjädersformade utsprida potatisgratängen. Regndansen övergår med automatik till en "stå-kvar-på-fötterna" dans. Vilket inte är lätt när strumporna har fått en non-sticking beläggning av vitt potatisgratäng-gojs. Men jag klarade den biffen och lyckades hålla mig kvar på fossingarna. Fick snabbt av mig strumporna samtidigt som jag satte handen under rinnande kallt vatten.

När jag hämtat mig något, lindat in mina något brända fingrar i en blöt trasa som kylmedel, så fick jag krypa runt på alla fyra och med en stekspades hjälp förpassa resterna av potatisgratängen till slaskhinken. Efterföljande krypning med rengöringsmedel och trasa var
även det ett måste.

Efter ytterligare en stund så började funderingarna på vad jag skulle ersätta min gratäng med. Hade spetsat in mig på att få se en film på TV som började om 5 min och dukat fram framför dumburken. Nu var goda råd dyra. Tid och lust för att få ihop något annat hade jag inte. Då kom jag på det, en riktig aha-upplevelse, hade ju lite reservkrubb i förrådet i form av några burkar Ravioli i tomatsås.

Visserligen så insåg jag ju att det inte var någon gourmetisk kombination med Ravioli ihop med stekta kotletter. Men strunt samma, mat som mat. Tiden spelade en avgörande roll här.

En snabb tur ner i källaren, hämtade en burk och öppnade den. Hällde upp raviolin i en skål och in i mikron för uppvärmning. Rörde om en gång i minuten så allt skulle bli varmt.

Så till slut kunde jag parkera mig i soffan med kotlett, ravioli och grönsaker framför mig på bordet och titta på filmen. Fick visserligen äta på bästa amerikanska stil, dvs med gaffel i högerhanden då min vänstra fortfarande sved som eld och var inlindad i den blöta trasan.

Shit happens!

Missade visserligen de första minuterna av filmen, men den typen av smällar får man ta.
Kan inte påstå att min egenhändigt kombinerade maträtt såg så där aptitretande ut. Tomatsåsen flöt ut över mina grönsaker och inramade min kotlettbit. Vad raviolibitarna liknade skall jag inte nämna. Men vad gör det, när man är utsvulten och få se på en bra film, tänkte jag.

Redan efter den första tuggan av raviolin så fick jag lite problem att svälja. Dels så var det inte tillräckligt uppvärmt men framför allt så smakade det konserveringsmedel, konserveringsmedel, konserveringsmedel och något allt annat än gott, mera något onämnbart.
En snabb tur till kryddhyllan efter tabasco och soja för att lösa det problemet. Kryddade tills dess att det nästan sved i tungan. Men föga hjälpte det. Smaken av konserveringsmedel och det där onämnbara trängde ändå igenom. Fick lösa problemet genom att först svälja raviolin sedan snabbt som tusan ta en bit kött och därefter något grönt.

Efter ha få in snitsen med att ta lite mat på gaffeln så man kan svälja fort som bara den så gick det, inte bra visserligen, men det gick. Så när jag hade avverkat första kotletten, hade en till i pannan och även avverkat en stor del av raviolin som fanns på tallriken. Det fanns lika mycket Ravioli till i skålen som stod på långsam uppvärmning i mikron. Då så blev det reklamavbrott i filmen.

Ja, jag har en sån där kanal med reklam i. Har sällan ont av dessa avbrott för då får jag alltid tid till nått litet som skall göras, kan vara typ gå på muggen, slänga ved i pannan, hänga tvätt och dylikt. Men denna gången satt jag kvar och försökte få i mig mat. Om man nu kan kalla ravioli på burk för mat i och för sig.

Nåväl först visade dom en ung slimmad sak som ranta runt i sina tajta kläder, så tajta att om dom varit hudfärgade så hade man varit säker på att hon var näck. Nåväl, reklamen gick ut på någon läckagefri, kroppsformad binda som var osynlig eller nått sånt.

Nu i efterhand, kommer jag inte ihåg vad nästa snutt var, men troligtvis någon tvättmedelsreklam. Inte undra på att tvättmedlen är dyra i förhållande till tillverkningskostnaden, så jädra mycket reklamtid dom har.

Därefter så kom nån fjantig blöjreklam, sådana har dom massor av, nu var det nått med att se ut som pappa. Sedan kom en reklamsnutt om en tampong - med rundad topp - tydligen stor nyhet i tampongvärlden det här med rundad topp.

Nu vill jag inte påstå att jag är äckelmagad eller nått sånt. Jag kan snarare konstatera att jag är så i vissa lägen. Det här med "OBjektet" dom gjorde reklam för satte min fantasi och minne i rörelse. Kan låta konstigt i den oinvigdes ögon, men så är det.

Varför det skedde just nu och bara nu har jag inte den blekaste aning om. Jag skall inte säga varför eller ens antyda om mina speciella minnen eller minnesbilder från fornstora dagar om en viss händelse angående detta "OBjekt".

Raviolin jag nyss hade i munnen ville inte låta sig utan besvär sväljas. Långsamt, mycket långsamt sänkte jag blicken till tallriken och tittade på de raviolibitarna som simmade omkring i tomatsåsen. Jag erfor att den nyss svalda tuggan började få en jo-jo funktion. Vad som visades i reklamvärlden på TV,n slutade att intressera mig. Snabbt som bara den förflyttade jag mig och tallriken till köket och diskbänken.

Må tillägga att jag hade bytt strumpor, de andra var ju vallade med gojset från gratängen, och tur var det, annars hade jag inte klarat kurvorna med den fart jag hade.

Snabbt som ögat skrapade jag ner raviolin från tallriken i slaskhinken. Den raviolin som var i mikron förpassades snabbt samma väg. Tomburken med raviolin sköljdes snabbt ur och placerades utom syn.

Jo-jo effekten försvann gradvis men magen behövde mer mat så jag kollade kylen och hittade en gammal morot som blivit lite mjuk och en stackars brödskalk. Fick sköljt och skalat moroten, rostat skalken och fiskat upp den sista kotlettbiten. Återvände så till soffan och filmen.

Oavsett hur det än smakade med kotlett, morot och brödskalk så fanns ändå smaken av raviolin kvar. Jag är ingen som brukar dricka starksprit men i det ögonblicket så hade det inte varit fel med en hink eller två av något jädrigt starkt för att bedöva smaklökarna.

Så var den kvällen förstörd, inte ens en extra öl kunde rädda känslan jag hade i kroppen om allt som hade inträffat och hur fel min planerade myskväll framför TV,n med god mat och en bra film hade slutat.



Att man misslyckas en gång med mat och matlagning må vara hänt, men med tanke på vad som hände kvällen efter så blir det två gånger i rad. Snacka om att självkänslan har fått sig en rak höger så man nästan gått i däck.

I går blev det pizza för säkerhets skull. I kväll blir det nog nått färdiglagad mikromat och resten av veckan blir det bara säkra kort.

Givetvis så blir det till att inköpa lite annat reservtugg, troligtvis på burk, men få se vad som finns i butiken. Ravioli kommer inte på fråga dock.

Men skam den som ger sig - I´ll be back - som en viss guvenör en gång sa i en film.