Vårrullarna och jag

Härom dagen när jag tittade in hos grannen för att fråga om hon behövde något i affären, blev jag bjuden på mat. Några av barnen hade ätit middag hos sina kompisar så det blev en del över. Vårrullar med ris och en god sås till. Det var jättesmarrigt och gav mersmak.
Jättelätt att laga sa hon, något för dig kanske?

Hon, min granne känner nämligen till min hemlighet. Jag är urkass på matlagning. Har bara tummar mitt i händerna när det gäller sådant. Är säkert något medfött.

I affären så hittade jag frysdisken och efter lite sökande så fann jag dessa läckerheter. Hittade också en plastburk med någon färdig sås i kyldisken.

Tyvärr hamnade såsen i botten på min matkasse så min första åtgärd vid hemkomsten blev att toka bort sörjan från övriga matvaror.

Nåväl, en smärre motgång skall väl inte sätta P för nått smarrigt gott att äta, går säkert bra utan sås, tänkte jag. Fick lite annat för händer så matlagningen fick vänta till senare.

Lite senare, faktiskt ganska mycket senare, enligt magen på tok för sent enligt dess morrande och mullrande, så var det äntligen dags för mat och matlagning. Läste på påsen hur jag skulle göra med rullarna, lät lätt, när man äntligen lyckats hitta den lilla texten.

Varför skriver dom instruktionerna med så liten stil och på så konstiga ställen, är skitsvårt att hitta. En massa onyttig information och reklam för andra produkter står ju med stor lättläst text . En del tips om vad man kan göra för att det skall bli än mer gott. Konstiga tilltugg som man inte ens kan stava till osv.

Nåväl, på med en kastrull med lite vatten i för riset och på med en stekpanna med matolja i för vårrullarna. Väntade en stund tills vattnet började koka. Hällde i riset som var kvar i burken samt konstaterade samtidigt att det saknades ca 1/2 dl ris för den mängden vatten. Enligt den sparade instruktionen skulle riset koka 20 + 5 min. Undrade lite varför skriver dom så för - hade väl varit bättre och skriva 25 min direkt. Måste man vara matematiker för att koka ris?

Inga problem tänkte jag, har ett bestämt minne av ett paket med ris i källarförrådet. Då jag hade läst instruktionerna för vårrullarna och för att spara tid så slängde jag i rullarna i pannan.

De var inge bra - inge bra alls. För jösses vad det fräste till pannan. Den spottade och fräste till värre än vad en vildkatt kan göra i sina värsta stunder. Inte nog med det, den spottade på mig. På händerna, underarmarna och mitt på nästippen. Herre du milda vad det sved. Riktigt ordentligt också.

På med kranen, spola kallvatten på båda händerna, båda underarmarna och på nästippen - samtidigt. Så gott det nu gick alltså. Försök själv får du se hur lätt det är. Blött blev det, kan jag lova. Hela diskbänken, halva golvet och större delen av framsidan av mig var dyngblött.

Hade dock sinnesnärvaro att komma ihåg att sänka värmen på spisen - nått rätt kan jag göra trots allt. Kom ihåg riset och rusade ner i källaren, så gott det går när golvet, strumpor och byxor är blött. Blir liksom lite sladd i kurvorna då.

Nåväl hittade riset, fick kastat ett snabbt öga på kartongen och insåg att här skulle man inte ha lika mycket vatten per portion ris så jag hällde i lite extra för säkerhets skull. Lade märket till att det hade slutat koka så jag kollade värmen. Upptäckte att jag hade sänkt värmen på fel platta, fick justerat detta och kastade en snabb blick på klockan - 13 min hade gått sedan vårrullarna hamnade i pannan. Stod 12 min per sida på påsen, det mindes jag.

Men, what the häck, en extra min gör nog inget tänkte jag. Vände försiktigt på rullarna i skydd bakom ett stort kastrull-lock.

Man lär sig av sina misstag ibland och man kan aldrig vara säker på dessa vildkattsbeteende vårrullar. Vändningen av rullarna gick hyfsat men utseendet på rullarna var inte alls som de jag fick hos grannen eller som på bilden på påsen. Dom var svarta, svartare än synden minsann. Mera typ "a la" kolbitar.

Uscha! Nåväl går att skrapa bort tänkte jag rutinerat, är inte första gången man lyckats med dylikt.

Att steka kolbitar menar jag.

Började fundera på varför rullarna var svarta. För säkerhets skull så gjorde jag en dykning ner i sophinken och letade fram påsen som dessa var inhandlade i. Fick göra en ny letning efter den väl dolda texten där dessa med små jädra bokstäver som instruktionerna står skrivet. Letade upp glasögonen som givetvis på något mystiskt sätt hade gömt sig.

Glasögon har den förmågan, att alltid när man behöver dom, befinna sig på de mest underliga ställen. Men logisk som jag är så visste jag att dom måste finnas i köksregionen eftersom det var där jag hade dom sist. Hittade dessa mina "mangnifiers" bakom kartongen med riset.

I bland så har man tur, kan leta mig fördärvad vissa dagar efter dessa läshjälpmedel. Läste långsamt igenom "how to ... ".

Mycket riktigt, det stod 12 min stektid djupfryst. Men längre ner stod 8 min i tinat skick.
Aha! Tänkte jag - där var felet - mina var ju troligtvis tinade. Hade gått en bra stund från det att jag kom hem ifrån affären tills dess att jag påbörjat min sk matlagning. Nåväl där var antagligen förklaringen till det kolbitsliknande sakerna i min stekpanna.

När jag nu väl hade mina glasögon på näsan, väl ifrån min svidande fläck på nästippen passade jag på att läsa lite på paketet med ris. Under raden med koktid 10 min så läste jag något konstigt om att man skulle tillsätta mjölk och låta det sjuda. Nu anade jag oråd, jag var i stressen och med mina svidande händer , armar och nästipp helt fokuserad på ordet ris vid rusningen ner i källarförrådet att jag var blind för allt annat. Nu såg jag även orden ovanför ordet Ris. Där stod Gröt med stora bokstäver. *Suck* Men skam den som ger sig, mat är mat o ris är ris tänkte jag.

En snabb blick på klockan sade mig att nu är rullarna klara, fast på sidorna var dom helt vita så med hjälp av en lång gaffel och den längsta stekspaden jag hade så försökte jag vrida dom ett kvarts varv. För vem vill gå nära den där farliga vildkatten som spottar o fräser.

Det var inte lätt minsann men med lite fantasi så fick dom bilda ett M i pannan och vila ut sig mot varandra.

En ny blick på klockan sa att nu är riset klart så det var bara till att hälla av vattnet som det egentligen inte skulle finnas något kvar av. Men tänkte jag i mina bästa mästerkocks tankar, att man får väl improvisera lite. Det blir säkert bra.

Magen som konstant murrade höll med.

Gjorde om disponeringen i stekpannan så rullarna nu bildade ett W, lika trötta som förra gången. Nu gjorde jag upptäckt nummer tre, eller var det fyra, rullarna var lika svarta på alla sidor.

En ny suck, ett alltför vanligt ljud från spisen närhelst jag närmar mig denna djävulska tingest. Ljudet kommer inte ifrån spisen kanske jag skall förtydliga.

Så äntligen var maten klar. Av med spisen, fram med tallrik, kniv, gaffel och andra verktyg som behövs. Började med att försöka skrapa av det värsta svarta från rullarna, men det gick inte, satt som berget. Men vad gör lite kol i maten tänkte jag så en attack mitt på, fick bli lösningen.

Hårda var dom minsann så det förslog.

Fick ta i lite, då sprack dom och allt innehåll ran ut på tallriken. Upptäckte att de trots kolet på utsidan var lite kalla i mitten, hur tusan det nu gått till. Var bara till att massakrera rubbet och blanda in i riset. Ris o ris förresten. Upptäckte till min förfäran att det nog inte var riktigt som det skulle där. Lite av att äta sand kan man säga. Några minuters koktid till hade inte varit fel, insåg jag. Inte tusan var det gott heller. Blanda olika rissorter är nog inte riktigt lyckat kan till och med jag nu förstå.

En snabb blick på klockan sa mig att nödlösning nr ett var körd - pizzan hade stängt. En ny vända till frysen i källaren sade mig att nödlösning nr två var slut - inga färdiglagade TV-middagar kvar. Nödlösning tre var inte att tänka på - ingen mer burkravioli på närmaste seklet för min del.

Var bara lösnig fyra kvar. Fram med ketchup, vitlökspeppar, soja och tabasco. Ösa på med dessa tills dess att man inte kan känna smaken alls.

Tabasco är en väldigt bra uppfinning måste jag tillägga. Tillräckligt mycket av den vara så kan det mesta gå ner, dock ej ravioli på burk.

Magen blev i alla händelser tyst. Själv så får jag fundera på hur man får bort lukten av något vidbränt i köket och hur jag skall få bort den bisarra smak jag har kvar i min mun, trots tabascon.

Oavsett vilket så var det mera ätbart än den burkravioli jag försökte tvinga mig i kvällen innan. Men den historien får jag nog berätta om en annan dag.

I dag chansar jag inte. Det blir pizza.