Vissa dagar ...........

........... borde man stanna i sängen.

Är bara att konstatera att det är så. Tyvärr så vet man inte det i förväg. Vilka dagar det är nu alltså.

Egentligen började den här dagen redan i går eftermiddag, då jag åkte till metropolen Göteborg för att köpa en luftavfuktare till mitt källarförråd. Finns en på Jula som dom drivar just nu för en tusing. Lagom stor för mitt förråd som är en liten aning för fuktigt. Sånt är inte bra, med fukt i förråd alltså.

Då jag även hade läkarbesök med efterföljande apoteksbesök så tänkte jag passa på när man ändå är ute o far omkring. Behövde även inhandla nya arbetskor, arbetsbyxor, jordade stickkontakter, tvål samt en massa ditten och datten.

Väl hemkommen så upptäckte jag att man hade handlat allt utom det som var huvudanledningen till resan, nämligen luftavfuktaren. *Suck No 1*

I dag på morgonen när jag skulle hälla upp min morgonkopp med kaffet så var perkulatorbryggaren tom. Hade glömt att sätta på nytt i går kväll och det lilla som var kvar hade bränt in. *Suck No 2*

Fick göra rent den ordentligt, för det satt som berget. Det inbrända alltså! Var tom så man funderade på hammare och huggmejsel. Men till slut så fick jag löst det problemet och nytt kaffe blev kokat. Fick mig till slut min morgonkopp. Men fy fanken vad det smakade. Smakade inte alls som det skulle göra. Inte utan att man gjorde vissa jämförelser med kattpiss. *Suck No 3*

Så ikväll blir det att köra ett par varv med maskindiskmedel i bryggaren så den blir helt ren.

Efter det så blev det en stund vid burken medan man mer eller mindre tvingade i sig kaffet. Läste mail o sånt. Fick klart för mig att man ibland är (eller uppfattas som) en skitstövel. Iofs inget nytt, har ju en förmåga att ta grodan i hand o hoppa jämfota i orkesterdiket. (Har ett inlägg om grodor som kommer vilket år som helst - by the way). Inser att ibland så läser man med helt andra ögon än vad författaren hade när det skrevs och vise versa. *Suck No 4*

Nåväl - eftersom det var uppehåll så tänkte jag passa på och såga upp det sista av stockarna som skall bli till ved. In med motorsåg och alla verktyg in i bilen och iväg. Efter ca 1 minuts sågande så förstod jag att något var fel. Sågspåret blev som en banan. Kollade kedjan och kunde se att den var helt fel slipad. Taggarna på ena sidan var betydligt längre än på den andra. Vet inte hur tusan det hade gått till men obrukbar var den iaf. Behöver slipas om i alla händelser.

Nåväl, skam den som ger sig. Av med den kedjan och på med reservkedjan. Nu gick det bättre, en liten stund. Men så satte jag tydligen sågen i en spik, för det gnistrade som fanken. Provade med att såga lite på ett annat ställe. Men det blev inte ens smulor - så var den kedjan gjord.

Men inte ger man upp för det. Har ju ett långt svärd och kedja till det. Så på med skiten och nya friska tag.

Efter 10 sek så inser man att något är helt fel. Den tar ingenting. Synar kedjan och kan efter lite fundilerande inse att man satt den bakfram. Fram med verktygen ytterligare en gång. Skruvar o donar. Drar igång sågen igen, med samma resultat återigen. Konstaterar att man har skruvat på den förbaskade kedjan fel igen! Blir man trött på sig själv eller? Återigen så skruvar man isär sågen, vänder på kedjan fast denna gången så kollar man noga att den sitter riktigt som den skall.

Det gör den. Man suckar ut o sågar färdigt spåret. Börjar på nästa påbörjade. I samma ögonblick som gnistregnet startade så inser man att det var spåret där spiken satt i. *Suck No 5*

Hemma igen så upptäcker jag att en av burkarna uppför sig konstigt. Har antingen fått in någon skit i den eller så är den på G att lämna in. Har varken tid eller någon större lust att sätta igång o skruva i några datorer just nu. *Suck No 6*

Nu ger jag upp. Inte bara sågandet utan hela dagen, kanske hela veckan tom. Skall i väg och göra ett nytt försök att inhandla den där luftavfuktaren, men med min otur så är den väl slutsåld.

Jag har iaf bestämt mig för att ligga väldigt lågt en liten tid framöver. För vad jag än gör, säger, skriver eller tänker - så blir det bara fel.

Antar att det är fel det med, men i så fall så blir det bara det som är fel. Lite som, bättre med ett medvetet fel än massor av nya fel. För två fel kan aldrig bli rätt - mer än teoretiskt möjligtvis.

Lika bra att hålla käft o göra minsta möjliga för suckarna kan bli hur många och långa som helst.

Fästingar

Varför finns dessa äckliga blodsugande kryp?
Gör dom någon nytta egentligen?
För att sprida diverse otrevliga sjukdomar, kan väl knappast vara till någon nytta?

I vilket fall som helst så gillar dom rackarna mig. För varje gång jag har varit i skogen och jobbat eller gjort något annat, så hittar jag en eller flera på min kropp. *Suck* Inte nog med att dom är otrevliga att ha på sig, dom sätter sig ofta på mindre trevliga ställen också. Ställen där man inte kan se dom så lätt. I skrymslen och vrå, i veck och andra skumma ställen där man behöver en spegel för att hitta dom. Nu är det sällan jag får dom där stora blaffiga, jätteäckliga varianterna, utan dom små luriga rackarna. Att jag dessutom är lite allergisk och får en stor bula som kliar som bara den efter deras intrång i min kropp gör inte saken mer kul. En bula som sitter i en vecka - 10 dagar. Får samma slags bula även efter myggbett. I regel så vet jag inte om att jag har fått en ovälkommen besökare förrän det har börjat klia som bara den. På något underligt sätt så hittar dom dessutom alltför ofta vägen innan för mina byxor, dvs i ljumsken och aktern.

Eftersom jag har tjocka och klumpiga fingertoppar utan vassa naglar så är ett verktyg ett måste. Har nog prövat det mesta i den vägen men min favorit är dock de små "kofötter" i plast som jag köpte i en djuraffär. Var några år sedan nu jag köpte, men priset var då 70:-. Mycke pengar för så lite plast, men värt varje krona eftersom man kan använda dom överallt. Även på de mest "veckiga" ställen.

Visserligen så har jag en grannfru med vassa naglar och som lätt kan plocka dessa marodörer med fingrarna. Tror dock inte grannsämjan skulle må så bra ifall man knallade dit, drog ner brallorna, visade hela bredarslet och bad henne plocka en fästing 2 cm nordost om "utgången". Nepp, det får bli spegel och en av kofötterna som gäller.

Att lotsa fram en kofot och pricka rätt med en spegel tillhör minsann inte det lättaste. Visserligen så är jag lite bakfram i vissa saker men att göra saker spegelvänt tillhör nog bland det svåraste. Jädra tur att man inte blev tandläkare för jag hade nog borrat överalt utom där jag skulle. Men med en jäkla envishet och fyra portioner tur så brukar det till slut gå vägen.

Klart att eftersom jag är man, fästingarna hittar nedanför linningen så har även "generalen" få sina påhälsningar. Att jag använder ordet "generalen" har inget med status att göra utan en mer teknisk-praktisk beskrivning baserat på hur ofta man behöver stå i "givakt". Ju högre i graderna, ju mindre behöver man stå i givakt, enkelt uttryckt. När man är singel och ensbo så är behovet av att stå i "givakt" inte så frekvent, om man får uttrycka sig så. Annat var det när man var en finnig yngling, då var man menig minsann, var en hel del "givaktande", i tid och otid. På min ynglingstid så var det modernt med kort-kort vilket bidrog en hel del. Fantasin var det heller inte något fel på. Kjolarna var så korta att det minsta flickorna böjde sig så såg man trosorna. För oss enkelspåriga pubertets finniga ynglingar var det både himmelriket och helvetet på samma gång. Värst av allt var att flickorna visste om det, vilken effekt det hade på oss och gjorde medvetet sitt till att sätta oss i diverse pinsamma situationer.

Minns så väl från en klass där den absolut snyggaste och sexigaste tjejen i klassen bara älskade att reta oss till vansinne med sitt sätt att få oss grabbar att reagera. Under vissa lektioner, tror det var i kemi och billogi, så satt hon och hennes vänner alltid på första raden i salen. Helt klart var det medvetet eftersom salarna var lite speciellt utformade så att alla lätt skulle kunna se vad som skedde framme på katedern. Nåväl, strax innan lektionen var slut så lyckades hon alltid strula till det så att en penna eller något annat hamnade framför katedern. Givetvis så hämtade hon den snabbt och lika givetvis så glömde hon böja på benen när hon plockade upp föremålet från golvet och lika självklart så hade hon rumpan åt klassen när hon gjorde det. Allt medan hennes väninnor halvdiskret satt o sneglade bakåt oss grabbar med ett försmädligt leende på sina läppar. Man kan anta att dom hade någon slags vadhållning om vem av oss som dreglade mest eller hade den största fågelholken. Kan väl lugnt påstå att vi var ett hop med grabbar som var "meniga". Var inte helt lätt att resa sig upp från stolarna och lämna salen alltid. Blev ibland en o annan minuts ofrivillig kvar sittning. Var väl av samma orsak som den här tjejmaffian, för ovanlighetens skull, inte heller hade så bråttom med att lämna salen. Dom hade säkert väldigt roligt åt oss grabbar som gjorde allt för att se oberörda ut, kan mycket väl tänka mig att vi nog vare sig såg eller rörde oss allt annat än "oberört".

Kan väl bara så här i efterhand konstatera att tur för oss så var inte stringtrosorna på modet, för hade dom varit det, så hade vi nog suttit kvar än idag.

Är nog inte värt jag skriver mer om min ungdomstid eftersom min dotter läser min blogg, lär väl få höra ett o annat ändå. Är lite underligt att döttrar vid en viss ålder delvis övergår från att vara enbart döttrar även tidvis intar en slags förmyndarroll över sina fäder och kommer med sina halvdiskreta pekfingrar. Men så tillåter vi fäder det också allt som oftast. Fast å andra sidan så tillåter mödrar sin söner till en hel del.

Nu tillbaka till fästingar, kliningar och bulor. Häromkvällen så fick jag 3 st innanför "brallan". Just det, alla tre på "generalen". Snacka om lyckoträff - för dom. Jag var allt annat än lycklig, det kan jag lova. Att det kliar som fanken är illa nog, men att det kliar just där, får man säga är mer än otroligt jobbigt. Tror att det kliar lite extra bara för att det är just där faktiskt.

Om ni skulle vara ute i skogen, i mina trakter, den närmaste tiden och springer på en gubbe som kliar sig frenetiskt i skrevet, typ en amerikansk basebollspelare, så måste det inte vara en pervers typ. Det kan vara jag som försöker åtgärda det värsta klinningen bara.

Slutligen vill jag bara säga: RFSU med era "knottriga" - släng er i väggen!
Här är grabben med bulor och "the genuin thing".

Ravioli på Burk

Sist så skrev jag lite om hur misslyckat det blev med min stekning av vårrullar. Men kvällen innan så hade jag minst sagt lite otur.

Jag hade bestämt mig för att göra något riktigt gott till middag. Potatisgratäng med stekta fläskkotletter. Något jag har gjort tidigare gånger och som jag tycker är väldigt gott.

Potatisgratängen är en mer eller mindre färdig grunka som finns i kyldisken hos de flesta handlare. Ligger förpackad i kraftig plastpåse och hälls direkt i en sån där grej med höga kanter som man kan ha i ugnen. Min sån´grej har jag fått av sonen och är troligtvis inhandlad hos Klas i Sjön.

Har sett att dom har sånt där någonstans i hyllorna mellan vedklyvsställningar och penslar. Är behandlad med något mystiskt så det skall vara "non-sticking". Men det är bara något påhittat försäljningsargument för hos mig fastnar och bränner allt i.

Nåväl potatisgratängen är lätt att göra. Klippa upp påsen och hälla ut i "grejen". Eventuellt kan man röra ut det lite så inte allt ligger som en pyramid i mitten. Därefter in i ugnen 20 - 25 min i 200 grader. Till och med jag klarar det. Lätt som fyra plättar.

Kotletter är lika lätt att steka, har lärt mig det nu efter 40 år. Fast det tog 35 innan jag lärde mig att steka bara lite och sedan låta ugnen göra det resten. Det med ugnen lärde jag mig från min dotter som i sin tur hade lärt sig det från sin mors moder. Alltså min ex-svärmor.

Nåväl, på med spis och ugn. Under tiden som ugnen blev varm så stektes kotletterna och gratängen fick kletas ut i den där "grejen" med non-sticking-tjofräsan. In i ugnen med rubbet - no problemas.

Under tiden som ugnen jobbade så dukades det, grönsaker sköljdes
och skars upp. Fick tid att diska lite också, finns konstigt nog alltid något som behöver det.

Efter en stund så klingade min digitala äggklocka och det var dags för läckerheterna att komma fram ur ugnens mörka vrå. På med en grillvante, ut med kotletterna sedan ut med gratängen.

När jag skall resa mig upp från ugnen med den där "grejen" som gratängen ligger i så känner jag att den håller på att glida ur handen på mig. Instinktivt och utan minsta tanke så försöker jag rädda situationen med den andra handen.

Det var inget bra, 200 grader "grej" belagd med non-sticking-gojs är väldigt varmt, det upptäckte jag minsann. Kan bara konstatera att signalvägen från huvudkontoret till händerna tar samma omväg som signalvägen till munnen, för vilken annan förklaring kan man ha till ett så idiotiskt tilltag att ta tag i en 200 graders "grej" med bar hand, kan man undra.

I vilket fall som helst så släppte jag givetvis "grejen" med den nu något sargade handen varvid hela ekipaget fick ett lodrätt läge.

Potatisgratängen spred sig i solfjädersform så vackert över mitt köksgolv. In under köksbordet, mellan stolsbenen och ända bort till min kyl/frys. Gratängen som består förutom tunna potatisskivor även av en massa vitt smarrigt gojs och är jättegott, men som vid kontakt med golv har den förmågan att potatisskivorna liksom glider otroligt långt. Helt fantastiskt egentligen hur elegant dom glider iväg.

Hade jag haft snabbare signalvägar så borde jag ha släppt med båda händerna så att "grejen" gjort platt fall och landat på golvet platt. Men ven fanken tänker på det när man bränt sig på handen.

Vad gör man, utan att tänka sig för när man har bränt sig på handen?

Jo man börjar utföra någon konstig dans med fötterna på golvet samtidigt som man viftar med den sargade handen, som om det skulle hjälpa.

Var tror ni man sätter fötterna när man utför denna moderna variant av en regndans?

Självklart så placerar man dem i den så vackert i solfjädersformade utsprida potatisgratängen. Regndansen övergår med automatik till en "stå-kvar-på-fötterna" dans. Vilket inte är lätt när strumporna har fått en non-sticking beläggning av vitt potatisgratäng-gojs. Men jag klarade den biffen och lyckades hålla mig kvar på fossingarna. Fick snabbt av mig strumporna samtidigt som jag satte handen under rinnande kallt vatten.

När jag hämtat mig något, lindat in mina något brända fingrar i en blöt trasa som kylmedel, så fick jag krypa runt på alla fyra och med en stekspades hjälp förpassa resterna av potatisgratängen till slaskhinken. Efterföljande krypning med rengöringsmedel och trasa var
även det ett måste.

Efter ytterligare en stund så började funderingarna på vad jag skulle ersätta min gratäng med. Hade spetsat in mig på att få se en film på TV som började om 5 min och dukat fram framför dumburken. Nu var goda råd dyra. Tid och lust för att få ihop något annat hade jag inte. Då kom jag på det, en riktig aha-upplevelse, hade ju lite reservkrubb i förrådet i form av några burkar Ravioli i tomatsås.

Visserligen så insåg jag ju att det inte var någon gourmetisk kombination med Ravioli ihop med stekta kotletter. Men strunt samma, mat som mat. Tiden spelade en avgörande roll här.

En snabb tur ner i källaren, hämtade en burk och öppnade den. Hällde upp raviolin i en skål och in i mikron för uppvärmning. Rörde om en gång i minuten så allt skulle bli varmt.

Så till slut kunde jag parkera mig i soffan med kotlett, ravioli och grönsaker framför mig på bordet och titta på filmen. Fick visserligen äta på bästa amerikanska stil, dvs med gaffel i högerhanden då min vänstra fortfarande sved som eld och var inlindad i den blöta trasan.

Shit happens!

Missade visserligen de första minuterna av filmen, men den typen av smällar får man ta.
Kan inte påstå att min egenhändigt kombinerade maträtt såg så där aptitretande ut. Tomatsåsen flöt ut över mina grönsaker och inramade min kotlettbit. Vad raviolibitarna liknade skall jag inte nämna. Men vad gör det, när man är utsvulten och få se på en bra film, tänkte jag.

Redan efter den första tuggan av raviolin så fick jag lite problem att svälja. Dels så var det inte tillräckligt uppvärmt men framför allt så smakade det konserveringsmedel, konserveringsmedel, konserveringsmedel och något allt annat än gott, mera något onämnbart.
En snabb tur till kryddhyllan efter tabasco och soja för att lösa det problemet. Kryddade tills dess att det nästan sved i tungan. Men föga hjälpte det. Smaken av konserveringsmedel och det där onämnbara trängde ändå igenom. Fick lösa problemet genom att först svälja raviolin sedan snabbt som tusan ta en bit kött och därefter något grönt.

Efter ha få in snitsen med att ta lite mat på gaffeln så man kan svälja fort som bara den så gick det, inte bra visserligen, men det gick. Så när jag hade avverkat första kotletten, hade en till i pannan och även avverkat en stor del av raviolin som fanns på tallriken. Det fanns lika mycket Ravioli till i skålen som stod på långsam uppvärmning i mikron. Då så blev det reklamavbrott i filmen.

Ja, jag har en sån där kanal med reklam i. Har sällan ont av dessa avbrott för då får jag alltid tid till nått litet som skall göras, kan vara typ gå på muggen, slänga ved i pannan, hänga tvätt och dylikt. Men denna gången satt jag kvar och försökte få i mig mat. Om man nu kan kalla ravioli på burk för mat i och för sig.

Nåväl först visade dom en ung slimmad sak som ranta runt i sina tajta kläder, så tajta att om dom varit hudfärgade så hade man varit säker på att hon var näck. Nåväl, reklamen gick ut på någon läckagefri, kroppsformad binda som var osynlig eller nått sånt.

Nu i efterhand, kommer jag inte ihåg vad nästa snutt var, men troligtvis någon tvättmedelsreklam. Inte undra på att tvättmedlen är dyra i förhållande till tillverkningskostnaden, så jädra mycket reklamtid dom har.

Därefter så kom nån fjantig blöjreklam, sådana har dom massor av, nu var det nått med att se ut som pappa. Sedan kom en reklamsnutt om en tampong - med rundad topp - tydligen stor nyhet i tampongvärlden det här med rundad topp.

Nu vill jag inte påstå att jag är äckelmagad eller nått sånt. Jag kan snarare konstatera att jag är så i vissa lägen. Det här med "OBjektet" dom gjorde reklam för satte min fantasi och minne i rörelse. Kan låta konstigt i den oinvigdes ögon, men så är det.

Varför det skedde just nu och bara nu har jag inte den blekaste aning om. Jag skall inte säga varför eller ens antyda om mina speciella minnen eller minnesbilder från fornstora dagar om en viss händelse angående detta "OBjekt".

Raviolin jag nyss hade i munnen ville inte låta sig utan besvär sväljas. Långsamt, mycket långsamt sänkte jag blicken till tallriken och tittade på de raviolibitarna som simmade omkring i tomatsåsen. Jag erfor att den nyss svalda tuggan började få en jo-jo funktion. Vad som visades i reklamvärlden på TV,n slutade att intressera mig. Snabbt som bara den förflyttade jag mig och tallriken till köket och diskbänken.

Må tillägga att jag hade bytt strumpor, de andra var ju vallade med gojset från gratängen, och tur var det, annars hade jag inte klarat kurvorna med den fart jag hade.

Snabbt som ögat skrapade jag ner raviolin från tallriken i slaskhinken. Den raviolin som var i mikron förpassades snabbt samma väg. Tomburken med raviolin sköljdes snabbt ur och placerades utom syn.

Jo-jo effekten försvann gradvis men magen behövde mer mat så jag kollade kylen och hittade en gammal morot som blivit lite mjuk och en stackars brödskalk. Fick sköljt och skalat moroten, rostat skalken och fiskat upp den sista kotlettbiten. Återvände så till soffan och filmen.

Oavsett hur det än smakade med kotlett, morot och brödskalk så fanns ändå smaken av raviolin kvar. Jag är ingen som brukar dricka starksprit men i det ögonblicket så hade det inte varit fel med en hink eller två av något jädrigt starkt för att bedöva smaklökarna.

Så var den kvällen förstörd, inte ens en extra öl kunde rädda känslan jag hade i kroppen om allt som hade inträffat och hur fel min planerade myskväll framför TV,n med god mat och en bra film hade slutat.



Att man misslyckas en gång med mat och matlagning må vara hänt, men med tanke på vad som hände kvällen efter så blir det två gånger i rad. Snacka om att självkänslan har fått sig en rak höger så man nästan gått i däck.

I går blev det pizza för säkerhets skull. I kväll blir det nog nått färdiglagad mikromat och resten av veckan blir det bara säkra kort.

Givetvis så blir det till att inköpa lite annat reservtugg, troligtvis på burk, men få se vad som finns i butiken. Ravioli kommer inte på fråga dock.

Men skam den som ger sig - I´ll be back - som en viss guvenör en gång sa i en film.

Vårrullarna och jag

Härom dagen när jag tittade in hos grannen för att fråga om hon behövde något i affären, blev jag bjuden på mat. Några av barnen hade ätit middag hos sina kompisar så det blev en del över. Vårrullar med ris och en god sås till. Det var jättesmarrigt och gav mersmak.
Jättelätt att laga sa hon, något för dig kanske?

Hon, min granne känner nämligen till min hemlighet. Jag är urkass på matlagning. Har bara tummar mitt i händerna när det gäller sådant. Är säkert något medfött.

I affären så hittade jag frysdisken och efter lite sökande så fann jag dessa läckerheter. Hittade också en plastburk med någon färdig sås i kyldisken.

Tyvärr hamnade såsen i botten på min matkasse så min första åtgärd vid hemkomsten blev att toka bort sörjan från övriga matvaror.

Nåväl, en smärre motgång skall väl inte sätta P för nått smarrigt gott att äta, går säkert bra utan sås, tänkte jag. Fick lite annat för händer så matlagningen fick vänta till senare.

Lite senare, faktiskt ganska mycket senare, enligt magen på tok för sent enligt dess morrande och mullrande, så var det äntligen dags för mat och matlagning. Läste på påsen hur jag skulle göra med rullarna, lät lätt, när man äntligen lyckats hitta den lilla texten.

Varför skriver dom instruktionerna med så liten stil och på så konstiga ställen, är skitsvårt att hitta. En massa onyttig information och reklam för andra produkter står ju med stor lättläst text . En del tips om vad man kan göra för att det skall bli än mer gott. Konstiga tilltugg som man inte ens kan stava till osv.

Nåväl, på med en kastrull med lite vatten i för riset och på med en stekpanna med matolja i för vårrullarna. Väntade en stund tills vattnet började koka. Hällde i riset som var kvar i burken samt konstaterade samtidigt att det saknades ca 1/2 dl ris för den mängden vatten. Enligt den sparade instruktionen skulle riset koka 20 + 5 min. Undrade lite varför skriver dom så för - hade väl varit bättre och skriva 25 min direkt. Måste man vara matematiker för att koka ris?

Inga problem tänkte jag, har ett bestämt minne av ett paket med ris i källarförrådet. Då jag hade läst instruktionerna för vårrullarna och för att spara tid så slängde jag i rullarna i pannan.

De var inge bra - inge bra alls. För jösses vad det fräste till pannan. Den spottade och fräste till värre än vad en vildkatt kan göra i sina värsta stunder. Inte nog med det, den spottade på mig. På händerna, underarmarna och mitt på nästippen. Herre du milda vad det sved. Riktigt ordentligt också.

På med kranen, spola kallvatten på båda händerna, båda underarmarna och på nästippen - samtidigt. Så gott det nu gick alltså. Försök själv får du se hur lätt det är. Blött blev det, kan jag lova. Hela diskbänken, halva golvet och större delen av framsidan av mig var dyngblött.

Hade dock sinnesnärvaro att komma ihåg att sänka värmen på spisen - nått rätt kan jag göra trots allt. Kom ihåg riset och rusade ner i källaren, så gott det går när golvet, strumpor och byxor är blött. Blir liksom lite sladd i kurvorna då.

Nåväl hittade riset, fick kastat ett snabbt öga på kartongen och insåg att här skulle man inte ha lika mycket vatten per portion ris så jag hällde i lite extra för säkerhets skull. Lade märket till att det hade slutat koka så jag kollade värmen. Upptäckte att jag hade sänkt värmen på fel platta, fick justerat detta och kastade en snabb blick på klockan - 13 min hade gått sedan vårrullarna hamnade i pannan. Stod 12 min per sida på påsen, det mindes jag.

Men, what the häck, en extra min gör nog inget tänkte jag. Vände försiktigt på rullarna i skydd bakom ett stort kastrull-lock.

Man lär sig av sina misstag ibland och man kan aldrig vara säker på dessa vildkattsbeteende vårrullar. Vändningen av rullarna gick hyfsat men utseendet på rullarna var inte alls som de jag fick hos grannen eller som på bilden på påsen. Dom var svarta, svartare än synden minsann. Mera typ "a la" kolbitar.

Uscha! Nåväl går att skrapa bort tänkte jag rutinerat, är inte första gången man lyckats med dylikt.

Att steka kolbitar menar jag.

Började fundera på varför rullarna var svarta. För säkerhets skull så gjorde jag en dykning ner i sophinken och letade fram påsen som dessa var inhandlade i. Fick göra en ny letning efter den väl dolda texten där dessa med små jädra bokstäver som instruktionerna står skrivet. Letade upp glasögonen som givetvis på något mystiskt sätt hade gömt sig.

Glasögon har den förmågan, att alltid när man behöver dom, befinna sig på de mest underliga ställen. Men logisk som jag är så visste jag att dom måste finnas i köksregionen eftersom det var där jag hade dom sist. Hittade dessa mina "mangnifiers" bakom kartongen med riset.

I bland så har man tur, kan leta mig fördärvad vissa dagar efter dessa läshjälpmedel. Läste långsamt igenom "how to ... ".

Mycket riktigt, det stod 12 min stektid djupfryst. Men längre ner stod 8 min i tinat skick.
Aha! Tänkte jag - där var felet - mina var ju troligtvis tinade. Hade gått en bra stund från det att jag kom hem ifrån affären tills dess att jag påbörjat min sk matlagning. Nåväl där var antagligen förklaringen till det kolbitsliknande sakerna i min stekpanna.

När jag nu väl hade mina glasögon på näsan, väl ifrån min svidande fläck på nästippen passade jag på att läsa lite på paketet med ris. Under raden med koktid 10 min så läste jag något konstigt om att man skulle tillsätta mjölk och låta det sjuda. Nu anade jag oråd, jag var i stressen och med mina svidande händer , armar och nästipp helt fokuserad på ordet ris vid rusningen ner i källarförrådet att jag var blind för allt annat. Nu såg jag även orden ovanför ordet Ris. Där stod Gröt med stora bokstäver. *Suck* Men skam den som ger sig, mat är mat o ris är ris tänkte jag.

En snabb blick på klockan sade mig att nu är rullarna klara, fast på sidorna var dom helt vita så med hjälp av en lång gaffel och den längsta stekspaden jag hade så försökte jag vrida dom ett kvarts varv. För vem vill gå nära den där farliga vildkatten som spottar o fräser.

Det var inte lätt minsann men med lite fantasi så fick dom bilda ett M i pannan och vila ut sig mot varandra.

En ny blick på klockan sa att nu är riset klart så det var bara till att hälla av vattnet som det egentligen inte skulle finnas något kvar av. Men tänkte jag i mina bästa mästerkocks tankar, att man får väl improvisera lite. Det blir säkert bra.

Magen som konstant murrade höll med.

Gjorde om disponeringen i stekpannan så rullarna nu bildade ett W, lika trötta som förra gången. Nu gjorde jag upptäckt nummer tre, eller var det fyra, rullarna var lika svarta på alla sidor.

En ny suck, ett alltför vanligt ljud från spisen närhelst jag närmar mig denna djävulska tingest. Ljudet kommer inte ifrån spisen kanske jag skall förtydliga.

Så äntligen var maten klar. Av med spisen, fram med tallrik, kniv, gaffel och andra verktyg som behövs. Började med att försöka skrapa av det värsta svarta från rullarna, men det gick inte, satt som berget. Men vad gör lite kol i maten tänkte jag så en attack mitt på, fick bli lösningen.

Hårda var dom minsann så det förslog.

Fick ta i lite, då sprack dom och allt innehåll ran ut på tallriken. Upptäckte att de trots kolet på utsidan var lite kalla i mitten, hur tusan det nu gått till. Var bara till att massakrera rubbet och blanda in i riset. Ris o ris förresten. Upptäckte till min förfäran att det nog inte var riktigt som det skulle där. Lite av att äta sand kan man säga. Några minuters koktid till hade inte varit fel, insåg jag. Inte tusan var det gott heller. Blanda olika rissorter är nog inte riktigt lyckat kan till och med jag nu förstå.

En snabb blick på klockan sa mig att nödlösning nr ett var körd - pizzan hade stängt. En ny vända till frysen i källaren sade mig att nödlösning nr två var slut - inga färdiglagade TV-middagar kvar. Nödlösning tre var inte att tänka på - ingen mer burkravioli på närmaste seklet för min del.

Var bara lösnig fyra kvar. Fram med ketchup, vitlökspeppar, soja och tabasco. Ösa på med dessa tills dess att man inte kan känna smaken alls.

Tabasco är en väldigt bra uppfinning måste jag tillägga. Tillräckligt mycket av den vara så kan det mesta gå ner, dock ej ravioli på burk.

Magen blev i alla händelser tyst. Själv så får jag fundera på hur man får bort lukten av något vidbränt i köket och hur jag skall få bort den bisarra smak jag har kvar i min mun, trots tabascon.

Oavsett vilket så var det mera ätbart än den burkravioli jag försökte tvinga mig i kvällen innan. Men den historien får jag nog berätta om en annan dag.

I dag chansar jag inte. Det blir pizza.