Gott............

.............. slut på det gamla Året!

...............och ............

........... Ett Gott Nytt ÅR!

... Från oss Alla .....

....Till er Alla!

Önskar jag dig som råkat ramla in här.

Hoppas att din Julhelg varit bra på alla sätt.

Själv så ser nu fram emot ett nytt år, med förhoppningsvis nya utmanningar och nya människor att möta.

Mitt nyårslöfte är:
Att inte lova något nyårslöfte, som jag inte med full kraft och hela min vilja, göra allt för att infria till fullo.

Med andra ord så ger jag inget konkret nyårslöfte.

Ha D Så Gött!

Låtom oss Blogga

Fader Dator

Fader dator som är i centrum

Helga vare din skärm

Tillkommer ditt tangentbord

Ske din vilja, såsom i minnet

Så och på printern

Vår dagliga blogg

Giv oss idag

Och förlåta oss våra misstag

Trots att vi inte förlåter dem

Som har programmerat fel

Låtom oss inte ha några långa svarstider

Fräls oss från strömavbrott

Ty bloggen är din

Och följarna

Och kommentarerna

I evighet

ENTER

Idekälla: Tjuvtittat .se (Omskriven och Omarbetad)

Utmaningen

Har fått en utmaning från Vera, en Bolibompatjej från Nordkalotten nånstans. Utmaningen går ut på att man skall skriva 10 saker om sig själv.

Nu tror jag personligen att den här utmaningen från början var ett sätt för någon som var lite nyfiken på någon annan att få veta lite mer om den personen utan att ställa direkta frågor. Sen har den bara vandrat vidare. Men som tur är så är jag man och går ständigt på dessa kvinnliga lister, så här kommer mina 10 Punkter:



1. Är altrustisk och snäll. (Lite väl mycket ibland, men kan allt bita ifrån).

2. Är skapligt social. (Men har inga problem med att leva själv).

3. Är utseendemässigt välbevarad för min ålder. (Enligt andra).

4. Morgontrött och seg samt stel. (Har ju lite värk som tar en stund innan det går ner på dräglig nivå).

5. Är nästan totalt okultiverad och skapligt omusikalisk. (Totalt ointrisserad av konst, opera eller dylikt, var visserligen och tittade på AMANDA i allhelgonahelgen men lite avsteg från okulurismen kan man väl fä göra. :-) För övrigt så är inte klassisk eller dragspelsmusik min grej).

6. Har en hum om en massa saker - men är inte riktigt fantastiskt bra på något. (Fast det finns vissa saker jag har både två eller femtielva *hummar* om. Föredrag dock att arbeta praktiskt med händer och kroppen, har ju både varit både arbetare och tjänsteman).

7. Gillar att munhuggas och kan vara en riktig retsticka ibland. (Enligt mina kära kusiner).

8. Har en vid och tolerant människosyn. (Placerar inte människor i fack - typ svart eller vitt. Ser det som är posivit och är medveten om det mindre bra. Tror alla om gott - tills dess att motsatsen bevisats - som regel).

9. Har lätt för att skapa nya kontakter och vänner. En gång vän -alltid vän. (Skall mycket till innan jag säger upp en vänskap. Har dock inget behov av att höras av stup i kvarten för att vänskapen skall bestå. Kan gå år mellan kontakterna utan att det gör något).

10. Hatar att berätta något om mig själv. (Men nu har jag gjort det likt förbenat).



Nu är det i och för sig meningen att man skall skicka denna utmaning vidare till några väl utvalda, men jag uppmanar i stället de som känner sig manade att anta denna utmaning. (Sneglar åt vissa hål).

Tala gärna om ifall ni antar, jag läser gärna era 10 punkter.

Blogguppdateringar

Nu har jag fått några påstötningar, dels via MSN, mail och kommentarer, om att uppdatera min blogg samt samt en o annan diskret förfrågning om hur jag mår.

Trodde att jag hade gett signalen via min NAQ (mitt första inlägg här) att skrivandet i bloggen kommer lååååååååååååååååååååångt ner på min prioritetslista. Men kanske skall jag förtydliga mig lite.

Kan förstå att man får intrycket av att jag befinner mig i någon form av depression, men så är inte fallet. Jag hade en dålig vecka när allt bara gick åt *pipsvängen* - that´s it and no more. Vad jag däremot lider av, är tidsbrist, skrivarlust och men inte minst, en kass rygg som gör att man gärna inte sitter på ryggslutet mer än korta stunder vissa dagar.

För den som inte vet så kanske jag bör förklara en sak. Jag är gammal i det här gemet, dvs det här med att sitta vid datorn o hålla till på nätet. Har i stort sett varit med sedan internet kom till Svedala. Fast på den tiden satt man med ett telefonmodem, en stor klumpig sak som pumpade ettor o nollor i den fantastiska hastigheten av 9600 b/s. Man fick dels pröjsa för teletiden samt dels vara medlem i någon förening som kopplade upp sig till internet. När det nu fanns några portar lediga vill säga. Man fick alltså koppla upp sig med modemet till en internetleverantör som sedan i sin tur kopplade upp mot internet. Här i götet så var det via Chalmers - om jag minns rätt.

Fast internet var iofs inte så mycket att hurra för, var mera nyhetens behag. Tror att medlemskapet kostade några hundra i månaden. Var iaf så, att man satte på datorn och gick o hämtade sig en kopp kaffe medan den statade upp. När det sedan skulle koppla upp sig mot nätet så kunde man i lugn och ro hämta sig både en påtår och bre en macka.

Nåväl, nog om det. Jag har haft min tid då nätet var och kändes viktigt. Allt i från chatt, nätgemenskaper, hemsidebyggerier och allt som hör där till. Så är det inte längre.

För mig är den här bloggen något som kommer väldigt långt ner i *to do-listan*. Att skriva i en blogg skall kännas både roligt och givande - annars så kan det kvitta. Om jag hade för avsikt att skriva en dagbok så hade jag gjort så. Nu är det emellertid inte så i mitt fall. Avsikten är bara att jag vill skriva av mig ibland. Kan handla om vad fanken som helst.

Däremot så är det väldigt glädjande att många har hittat och läser min blogg. Till er så säger jag bara: Ge er till tåls - det kommer mer - nångång. Passar på att tacka för alla gulliga, snälla, trevliga och roliga kommentarer man fått.

Kan väl dock ge ett par tips:
För att slippa surfa runt bland bloggarna ni följer, för att se om nya inlägg gjorts, så kan man antingen använda sig av:
Google reader: http://www.google.se/reader/
Bloglovin: http://www.bloglovin.com/sv
eller någon annan reader - finns massor på nätet.

Personligen så andvänder jag google reader, iom att man redan har ett googlekonto.
Nackdelen med en reader är att man ändå behöver gå till den aktuella sidan om man vill ge en kommentar.

Ha D Gött!

Vissa dagar ...........

........... borde man stanna i sängen.

Är bara att konstatera att det är så. Tyvärr så vet man inte det i förväg. Vilka dagar det är nu alltså.

Egentligen började den här dagen redan i går eftermiddag, då jag åkte till metropolen Göteborg för att köpa en luftavfuktare till mitt källarförråd. Finns en på Jula som dom drivar just nu för en tusing. Lagom stor för mitt förråd som är en liten aning för fuktigt. Sånt är inte bra, med fukt i förråd alltså.

Då jag även hade läkarbesök med efterföljande apoteksbesök så tänkte jag passa på när man ändå är ute o far omkring. Behövde även inhandla nya arbetskor, arbetsbyxor, jordade stickkontakter, tvål samt en massa ditten och datten.

Väl hemkommen så upptäckte jag att man hade handlat allt utom det som var huvudanledningen till resan, nämligen luftavfuktaren. *Suck No 1*

I dag på morgonen när jag skulle hälla upp min morgonkopp med kaffet så var perkulatorbryggaren tom. Hade glömt att sätta på nytt i går kväll och det lilla som var kvar hade bränt in. *Suck No 2*

Fick göra rent den ordentligt, för det satt som berget. Det inbrända alltså! Var tom så man funderade på hammare och huggmejsel. Men till slut så fick jag löst det problemet och nytt kaffe blev kokat. Fick mig till slut min morgonkopp. Men fy fanken vad det smakade. Smakade inte alls som det skulle göra. Inte utan att man gjorde vissa jämförelser med kattpiss. *Suck No 3*

Så ikväll blir det att köra ett par varv med maskindiskmedel i bryggaren så den blir helt ren.

Efter det så blev det en stund vid burken medan man mer eller mindre tvingade i sig kaffet. Läste mail o sånt. Fick klart för mig att man ibland är (eller uppfattas som) en skitstövel. Iofs inget nytt, har ju en förmåga att ta grodan i hand o hoppa jämfota i orkesterdiket. (Har ett inlägg om grodor som kommer vilket år som helst - by the way). Inser att ibland så läser man med helt andra ögon än vad författaren hade när det skrevs och vise versa. *Suck No 4*

Nåväl - eftersom det var uppehåll så tänkte jag passa på och såga upp det sista av stockarna som skall bli till ved. In med motorsåg och alla verktyg in i bilen och iväg. Efter ca 1 minuts sågande så förstod jag att något var fel. Sågspåret blev som en banan. Kollade kedjan och kunde se att den var helt fel slipad. Taggarna på ena sidan var betydligt längre än på den andra. Vet inte hur tusan det hade gått till men obrukbar var den iaf. Behöver slipas om i alla händelser.

Nåväl, skam den som ger sig. Av med den kedjan och på med reservkedjan. Nu gick det bättre, en liten stund. Men så satte jag tydligen sågen i en spik, för det gnistrade som fanken. Provade med att såga lite på ett annat ställe. Men det blev inte ens smulor - så var den kedjan gjord.

Men inte ger man upp för det. Har ju ett långt svärd och kedja till det. Så på med skiten och nya friska tag.

Efter 10 sek så inser man att något är helt fel. Den tar ingenting. Synar kedjan och kan efter lite fundilerande inse att man satt den bakfram. Fram med verktygen ytterligare en gång. Skruvar o donar. Drar igång sågen igen, med samma resultat återigen. Konstaterar att man har skruvat på den förbaskade kedjan fel igen! Blir man trött på sig själv eller? Återigen så skruvar man isär sågen, vänder på kedjan fast denna gången så kollar man noga att den sitter riktigt som den skall.

Det gör den. Man suckar ut o sågar färdigt spåret. Börjar på nästa påbörjade. I samma ögonblick som gnistregnet startade så inser man att det var spåret där spiken satt i. *Suck No 5*

Hemma igen så upptäcker jag att en av burkarna uppför sig konstigt. Har antingen fått in någon skit i den eller så är den på G att lämna in. Har varken tid eller någon större lust att sätta igång o skruva i några datorer just nu. *Suck No 6*

Nu ger jag upp. Inte bara sågandet utan hela dagen, kanske hela veckan tom. Skall i väg och göra ett nytt försök att inhandla den där luftavfuktaren, men med min otur så är den väl slutsåld.

Jag har iaf bestämt mig för att ligga väldigt lågt en liten tid framöver. För vad jag än gör, säger, skriver eller tänker - så blir det bara fel.

Antar att det är fel det med, men i så fall så blir det bara det som är fel. Lite som, bättre med ett medvetet fel än massor av nya fel. För två fel kan aldrig bli rätt - mer än teoretiskt möjligtvis.

Lika bra att hålla käft o göra minsta möjliga för suckarna kan bli hur många och långa som helst.

Fästingar

Varför finns dessa äckliga blodsugande kryp?
Gör dom någon nytta egentligen?
För att sprida diverse otrevliga sjukdomar, kan väl knappast vara till någon nytta?

I vilket fall som helst så gillar dom rackarna mig. För varje gång jag har varit i skogen och jobbat eller gjort något annat, så hittar jag en eller flera på min kropp. *Suck* Inte nog med att dom är otrevliga att ha på sig, dom sätter sig ofta på mindre trevliga ställen också. Ställen där man inte kan se dom så lätt. I skrymslen och vrå, i veck och andra skumma ställen där man behöver en spegel för att hitta dom. Nu är det sällan jag får dom där stora blaffiga, jätteäckliga varianterna, utan dom små luriga rackarna. Att jag dessutom är lite allergisk och får en stor bula som kliar som bara den efter deras intrång i min kropp gör inte saken mer kul. En bula som sitter i en vecka - 10 dagar. Får samma slags bula även efter myggbett. I regel så vet jag inte om att jag har fått en ovälkommen besökare förrän det har börjat klia som bara den. På något underligt sätt så hittar dom dessutom alltför ofta vägen innan för mina byxor, dvs i ljumsken och aktern.

Eftersom jag har tjocka och klumpiga fingertoppar utan vassa naglar så är ett verktyg ett måste. Har nog prövat det mesta i den vägen men min favorit är dock de små "kofötter" i plast som jag köpte i en djuraffär. Var några år sedan nu jag köpte, men priset var då 70:-. Mycke pengar för så lite plast, men värt varje krona eftersom man kan använda dom överallt. Även på de mest "veckiga" ställen.

Visserligen så har jag en grannfru med vassa naglar och som lätt kan plocka dessa marodörer med fingrarna. Tror dock inte grannsämjan skulle må så bra ifall man knallade dit, drog ner brallorna, visade hela bredarslet och bad henne plocka en fästing 2 cm nordost om "utgången". Nepp, det får bli spegel och en av kofötterna som gäller.

Att lotsa fram en kofot och pricka rätt med en spegel tillhör minsann inte det lättaste. Visserligen så är jag lite bakfram i vissa saker men att göra saker spegelvänt tillhör nog bland det svåraste. Jädra tur att man inte blev tandläkare för jag hade nog borrat överalt utom där jag skulle. Men med en jäkla envishet och fyra portioner tur så brukar det till slut gå vägen.

Klart att eftersom jag är man, fästingarna hittar nedanför linningen så har även "generalen" få sina påhälsningar. Att jag använder ordet "generalen" har inget med status att göra utan en mer teknisk-praktisk beskrivning baserat på hur ofta man behöver stå i "givakt". Ju högre i graderna, ju mindre behöver man stå i givakt, enkelt uttryckt. När man är singel och ensbo så är behovet av att stå i "givakt" inte så frekvent, om man får uttrycka sig så. Annat var det när man var en finnig yngling, då var man menig minsann, var en hel del "givaktande", i tid och otid. På min ynglingstid så var det modernt med kort-kort vilket bidrog en hel del. Fantasin var det heller inte något fel på. Kjolarna var så korta att det minsta flickorna böjde sig så såg man trosorna. För oss enkelspåriga pubertets finniga ynglingar var det både himmelriket och helvetet på samma gång. Värst av allt var att flickorna visste om det, vilken effekt det hade på oss och gjorde medvetet sitt till att sätta oss i diverse pinsamma situationer.

Minns så väl från en klass där den absolut snyggaste och sexigaste tjejen i klassen bara älskade att reta oss till vansinne med sitt sätt att få oss grabbar att reagera. Under vissa lektioner, tror det var i kemi och billogi, så satt hon och hennes vänner alltid på första raden i salen. Helt klart var det medvetet eftersom salarna var lite speciellt utformade så att alla lätt skulle kunna se vad som skedde framme på katedern. Nåväl, strax innan lektionen var slut så lyckades hon alltid strula till det så att en penna eller något annat hamnade framför katedern. Givetvis så hämtade hon den snabbt och lika givetvis så glömde hon böja på benen när hon plockade upp föremålet från golvet och lika självklart så hade hon rumpan åt klassen när hon gjorde det. Allt medan hennes väninnor halvdiskret satt o sneglade bakåt oss grabbar med ett försmädligt leende på sina läppar. Man kan anta att dom hade någon slags vadhållning om vem av oss som dreglade mest eller hade den största fågelholken. Kan väl lugnt påstå att vi var ett hop med grabbar som var "meniga". Var inte helt lätt att resa sig upp från stolarna och lämna salen alltid. Blev ibland en o annan minuts ofrivillig kvar sittning. Var väl av samma orsak som den här tjejmaffian, för ovanlighetens skull, inte heller hade så bråttom med att lämna salen. Dom hade säkert väldigt roligt åt oss grabbar som gjorde allt för att se oberörda ut, kan mycket väl tänka mig att vi nog vare sig såg eller rörde oss allt annat än "oberört".

Kan väl bara så här i efterhand konstatera att tur för oss så var inte stringtrosorna på modet, för hade dom varit det, så hade vi nog suttit kvar än idag.

Är nog inte värt jag skriver mer om min ungdomstid eftersom min dotter läser min blogg, lär väl få höra ett o annat ändå. Är lite underligt att döttrar vid en viss ålder delvis övergår från att vara enbart döttrar även tidvis intar en slags förmyndarroll över sina fäder och kommer med sina halvdiskreta pekfingrar. Men så tillåter vi fäder det också allt som oftast. Fast å andra sidan så tillåter mödrar sin söner till en hel del.

Nu tillbaka till fästingar, kliningar och bulor. Häromkvällen så fick jag 3 st innanför "brallan". Just det, alla tre på "generalen". Snacka om lyckoträff - för dom. Jag var allt annat än lycklig, det kan jag lova. Att det kliar som fanken är illa nog, men att det kliar just där, får man säga är mer än otroligt jobbigt. Tror att det kliar lite extra bara för att det är just där faktiskt.

Om ni skulle vara ute i skogen, i mina trakter, den närmaste tiden och springer på en gubbe som kliar sig frenetiskt i skrevet, typ en amerikansk basebollspelare, så måste det inte vara en pervers typ. Det kan vara jag som försöker åtgärda det värsta klinningen bara.

Slutligen vill jag bara säga: RFSU med era "knottriga" - släng er i väggen!
Här är grabben med bulor och "the genuin thing".

Ravioli på Burk

Sist så skrev jag lite om hur misslyckat det blev med min stekning av vårrullar. Men kvällen innan så hade jag minst sagt lite otur.

Jag hade bestämt mig för att göra något riktigt gott till middag. Potatisgratäng med stekta fläskkotletter. Något jag har gjort tidigare gånger och som jag tycker är väldigt gott.

Potatisgratängen är en mer eller mindre färdig grunka som finns i kyldisken hos de flesta handlare. Ligger förpackad i kraftig plastpåse och hälls direkt i en sån där grej med höga kanter som man kan ha i ugnen. Min sån´grej har jag fått av sonen och är troligtvis inhandlad hos Klas i Sjön.

Har sett att dom har sånt där någonstans i hyllorna mellan vedklyvsställningar och penslar. Är behandlad med något mystiskt så det skall vara "non-sticking". Men det är bara något påhittat försäljningsargument för hos mig fastnar och bränner allt i.

Nåväl potatisgratängen är lätt att göra. Klippa upp påsen och hälla ut i "grejen". Eventuellt kan man röra ut det lite så inte allt ligger som en pyramid i mitten. Därefter in i ugnen 20 - 25 min i 200 grader. Till och med jag klarar det. Lätt som fyra plättar.

Kotletter är lika lätt att steka, har lärt mig det nu efter 40 år. Fast det tog 35 innan jag lärde mig att steka bara lite och sedan låta ugnen göra det resten. Det med ugnen lärde jag mig från min dotter som i sin tur hade lärt sig det från sin mors moder. Alltså min ex-svärmor.

Nåväl, på med spis och ugn. Under tiden som ugnen blev varm så stektes kotletterna och gratängen fick kletas ut i den där "grejen" med non-sticking-tjofräsan. In i ugnen med rubbet - no problemas.

Under tiden som ugnen jobbade så dukades det, grönsaker sköljdes
och skars upp. Fick tid att diska lite också, finns konstigt nog alltid något som behöver det.

Efter en stund så klingade min digitala äggklocka och det var dags för läckerheterna att komma fram ur ugnens mörka vrå. På med en grillvante, ut med kotletterna sedan ut med gratängen.

När jag skall resa mig upp från ugnen med den där "grejen" som gratängen ligger i så känner jag att den håller på att glida ur handen på mig. Instinktivt och utan minsta tanke så försöker jag rädda situationen med den andra handen.

Det var inget bra, 200 grader "grej" belagd med non-sticking-gojs är väldigt varmt, det upptäckte jag minsann. Kan bara konstatera att signalvägen från huvudkontoret till händerna tar samma omväg som signalvägen till munnen, för vilken annan förklaring kan man ha till ett så idiotiskt tilltag att ta tag i en 200 graders "grej" med bar hand, kan man undra.

I vilket fall som helst så släppte jag givetvis "grejen" med den nu något sargade handen varvid hela ekipaget fick ett lodrätt läge.

Potatisgratängen spred sig i solfjädersform så vackert över mitt köksgolv. In under köksbordet, mellan stolsbenen och ända bort till min kyl/frys. Gratängen som består förutom tunna potatisskivor även av en massa vitt smarrigt gojs och är jättegott, men som vid kontakt med golv har den förmågan att potatisskivorna liksom glider otroligt långt. Helt fantastiskt egentligen hur elegant dom glider iväg.

Hade jag haft snabbare signalvägar så borde jag ha släppt med båda händerna så att "grejen" gjort platt fall och landat på golvet platt. Men ven fanken tänker på det när man bränt sig på handen.

Vad gör man, utan att tänka sig för när man har bränt sig på handen?

Jo man börjar utföra någon konstig dans med fötterna på golvet samtidigt som man viftar med den sargade handen, som om det skulle hjälpa.

Var tror ni man sätter fötterna när man utför denna moderna variant av en regndans?

Självklart så placerar man dem i den så vackert i solfjädersformade utsprida potatisgratängen. Regndansen övergår med automatik till en "stå-kvar-på-fötterna" dans. Vilket inte är lätt när strumporna har fått en non-sticking beläggning av vitt potatisgratäng-gojs. Men jag klarade den biffen och lyckades hålla mig kvar på fossingarna. Fick snabbt av mig strumporna samtidigt som jag satte handen under rinnande kallt vatten.

När jag hämtat mig något, lindat in mina något brända fingrar i en blöt trasa som kylmedel, så fick jag krypa runt på alla fyra och med en stekspades hjälp förpassa resterna av potatisgratängen till slaskhinken. Efterföljande krypning med rengöringsmedel och trasa var
även det ett måste.

Efter ytterligare en stund så började funderingarna på vad jag skulle ersätta min gratäng med. Hade spetsat in mig på att få se en film på TV som började om 5 min och dukat fram framför dumburken. Nu var goda råd dyra. Tid och lust för att få ihop något annat hade jag inte. Då kom jag på det, en riktig aha-upplevelse, hade ju lite reservkrubb i förrådet i form av några burkar Ravioli i tomatsås.

Visserligen så insåg jag ju att det inte var någon gourmetisk kombination med Ravioli ihop med stekta kotletter. Men strunt samma, mat som mat. Tiden spelade en avgörande roll här.

En snabb tur ner i källaren, hämtade en burk och öppnade den. Hällde upp raviolin i en skål och in i mikron för uppvärmning. Rörde om en gång i minuten så allt skulle bli varmt.

Så till slut kunde jag parkera mig i soffan med kotlett, ravioli och grönsaker framför mig på bordet och titta på filmen. Fick visserligen äta på bästa amerikanska stil, dvs med gaffel i högerhanden då min vänstra fortfarande sved som eld och var inlindad i den blöta trasan.

Shit happens!

Missade visserligen de första minuterna av filmen, men den typen av smällar får man ta.
Kan inte påstå att min egenhändigt kombinerade maträtt såg så där aptitretande ut. Tomatsåsen flöt ut över mina grönsaker och inramade min kotlettbit. Vad raviolibitarna liknade skall jag inte nämna. Men vad gör det, när man är utsvulten och få se på en bra film, tänkte jag.

Redan efter den första tuggan av raviolin så fick jag lite problem att svälja. Dels så var det inte tillräckligt uppvärmt men framför allt så smakade det konserveringsmedel, konserveringsmedel, konserveringsmedel och något allt annat än gott, mera något onämnbart.
En snabb tur till kryddhyllan efter tabasco och soja för att lösa det problemet. Kryddade tills dess att det nästan sved i tungan. Men föga hjälpte det. Smaken av konserveringsmedel och det där onämnbara trängde ändå igenom. Fick lösa problemet genom att först svälja raviolin sedan snabbt som tusan ta en bit kött och därefter något grönt.

Efter ha få in snitsen med att ta lite mat på gaffeln så man kan svälja fort som bara den så gick det, inte bra visserligen, men det gick. Så när jag hade avverkat första kotletten, hade en till i pannan och även avverkat en stor del av raviolin som fanns på tallriken. Det fanns lika mycket Ravioli till i skålen som stod på långsam uppvärmning i mikron. Då så blev det reklamavbrott i filmen.

Ja, jag har en sån där kanal med reklam i. Har sällan ont av dessa avbrott för då får jag alltid tid till nått litet som skall göras, kan vara typ gå på muggen, slänga ved i pannan, hänga tvätt och dylikt. Men denna gången satt jag kvar och försökte få i mig mat. Om man nu kan kalla ravioli på burk för mat i och för sig.

Nåväl först visade dom en ung slimmad sak som ranta runt i sina tajta kläder, så tajta att om dom varit hudfärgade så hade man varit säker på att hon var näck. Nåväl, reklamen gick ut på någon läckagefri, kroppsformad binda som var osynlig eller nått sånt.

Nu i efterhand, kommer jag inte ihåg vad nästa snutt var, men troligtvis någon tvättmedelsreklam. Inte undra på att tvättmedlen är dyra i förhållande till tillverkningskostnaden, så jädra mycket reklamtid dom har.

Därefter så kom nån fjantig blöjreklam, sådana har dom massor av, nu var det nått med att se ut som pappa. Sedan kom en reklamsnutt om en tampong - med rundad topp - tydligen stor nyhet i tampongvärlden det här med rundad topp.

Nu vill jag inte påstå att jag är äckelmagad eller nått sånt. Jag kan snarare konstatera att jag är så i vissa lägen. Det här med "OBjektet" dom gjorde reklam för satte min fantasi och minne i rörelse. Kan låta konstigt i den oinvigdes ögon, men så är det.

Varför det skedde just nu och bara nu har jag inte den blekaste aning om. Jag skall inte säga varför eller ens antyda om mina speciella minnen eller minnesbilder från fornstora dagar om en viss händelse angående detta "OBjekt".

Raviolin jag nyss hade i munnen ville inte låta sig utan besvär sväljas. Långsamt, mycket långsamt sänkte jag blicken till tallriken och tittade på de raviolibitarna som simmade omkring i tomatsåsen. Jag erfor att den nyss svalda tuggan började få en jo-jo funktion. Vad som visades i reklamvärlden på TV,n slutade att intressera mig. Snabbt som bara den förflyttade jag mig och tallriken till köket och diskbänken.

Må tillägga att jag hade bytt strumpor, de andra var ju vallade med gojset från gratängen, och tur var det, annars hade jag inte klarat kurvorna med den fart jag hade.

Snabbt som ögat skrapade jag ner raviolin från tallriken i slaskhinken. Den raviolin som var i mikron förpassades snabbt samma väg. Tomburken med raviolin sköljdes snabbt ur och placerades utom syn.

Jo-jo effekten försvann gradvis men magen behövde mer mat så jag kollade kylen och hittade en gammal morot som blivit lite mjuk och en stackars brödskalk. Fick sköljt och skalat moroten, rostat skalken och fiskat upp den sista kotlettbiten. Återvände så till soffan och filmen.

Oavsett hur det än smakade med kotlett, morot och brödskalk så fanns ändå smaken av raviolin kvar. Jag är ingen som brukar dricka starksprit men i det ögonblicket så hade det inte varit fel med en hink eller två av något jädrigt starkt för att bedöva smaklökarna.

Så var den kvällen förstörd, inte ens en extra öl kunde rädda känslan jag hade i kroppen om allt som hade inträffat och hur fel min planerade myskväll framför TV,n med god mat och en bra film hade slutat.



Att man misslyckas en gång med mat och matlagning må vara hänt, men med tanke på vad som hände kvällen efter så blir det två gånger i rad. Snacka om att självkänslan har fått sig en rak höger så man nästan gått i däck.

I går blev det pizza för säkerhets skull. I kväll blir det nog nått färdiglagad mikromat och resten av veckan blir det bara säkra kort.

Givetvis så blir det till att inköpa lite annat reservtugg, troligtvis på burk, men få se vad som finns i butiken. Ravioli kommer inte på fråga dock.

Men skam den som ger sig - I´ll be back - som en viss guvenör en gång sa i en film.

Vårrullarna och jag

Härom dagen när jag tittade in hos grannen för att fråga om hon behövde något i affären, blev jag bjuden på mat. Några av barnen hade ätit middag hos sina kompisar så det blev en del över. Vårrullar med ris och en god sås till. Det var jättesmarrigt och gav mersmak.
Jättelätt att laga sa hon, något för dig kanske?

Hon, min granne känner nämligen till min hemlighet. Jag är urkass på matlagning. Har bara tummar mitt i händerna när det gäller sådant. Är säkert något medfött.

I affären så hittade jag frysdisken och efter lite sökande så fann jag dessa läckerheter. Hittade också en plastburk med någon färdig sås i kyldisken.

Tyvärr hamnade såsen i botten på min matkasse så min första åtgärd vid hemkomsten blev att toka bort sörjan från övriga matvaror.

Nåväl, en smärre motgång skall väl inte sätta P för nått smarrigt gott att äta, går säkert bra utan sås, tänkte jag. Fick lite annat för händer så matlagningen fick vänta till senare.

Lite senare, faktiskt ganska mycket senare, enligt magen på tok för sent enligt dess morrande och mullrande, så var det äntligen dags för mat och matlagning. Läste på påsen hur jag skulle göra med rullarna, lät lätt, när man äntligen lyckats hitta den lilla texten.

Varför skriver dom instruktionerna med så liten stil och på så konstiga ställen, är skitsvårt att hitta. En massa onyttig information och reklam för andra produkter står ju med stor lättläst text . En del tips om vad man kan göra för att det skall bli än mer gott. Konstiga tilltugg som man inte ens kan stava till osv.

Nåväl, på med en kastrull med lite vatten i för riset och på med en stekpanna med matolja i för vårrullarna. Väntade en stund tills vattnet började koka. Hällde i riset som var kvar i burken samt konstaterade samtidigt att det saknades ca 1/2 dl ris för den mängden vatten. Enligt den sparade instruktionen skulle riset koka 20 + 5 min. Undrade lite varför skriver dom så för - hade väl varit bättre och skriva 25 min direkt. Måste man vara matematiker för att koka ris?

Inga problem tänkte jag, har ett bestämt minne av ett paket med ris i källarförrådet. Då jag hade läst instruktionerna för vårrullarna och för att spara tid så slängde jag i rullarna i pannan.

De var inge bra - inge bra alls. För jösses vad det fräste till pannan. Den spottade och fräste till värre än vad en vildkatt kan göra i sina värsta stunder. Inte nog med det, den spottade på mig. På händerna, underarmarna och mitt på nästippen. Herre du milda vad det sved. Riktigt ordentligt också.

På med kranen, spola kallvatten på båda händerna, båda underarmarna och på nästippen - samtidigt. Så gott det nu gick alltså. Försök själv får du se hur lätt det är. Blött blev det, kan jag lova. Hela diskbänken, halva golvet och större delen av framsidan av mig var dyngblött.

Hade dock sinnesnärvaro att komma ihåg att sänka värmen på spisen - nått rätt kan jag göra trots allt. Kom ihåg riset och rusade ner i källaren, så gott det går när golvet, strumpor och byxor är blött. Blir liksom lite sladd i kurvorna då.

Nåväl hittade riset, fick kastat ett snabbt öga på kartongen och insåg att här skulle man inte ha lika mycket vatten per portion ris så jag hällde i lite extra för säkerhets skull. Lade märket till att det hade slutat koka så jag kollade värmen. Upptäckte att jag hade sänkt värmen på fel platta, fick justerat detta och kastade en snabb blick på klockan - 13 min hade gått sedan vårrullarna hamnade i pannan. Stod 12 min per sida på påsen, det mindes jag.

Men, what the häck, en extra min gör nog inget tänkte jag. Vände försiktigt på rullarna i skydd bakom ett stort kastrull-lock.

Man lär sig av sina misstag ibland och man kan aldrig vara säker på dessa vildkattsbeteende vårrullar. Vändningen av rullarna gick hyfsat men utseendet på rullarna var inte alls som de jag fick hos grannen eller som på bilden på påsen. Dom var svarta, svartare än synden minsann. Mera typ "a la" kolbitar.

Uscha! Nåväl går att skrapa bort tänkte jag rutinerat, är inte första gången man lyckats med dylikt.

Att steka kolbitar menar jag.

Började fundera på varför rullarna var svarta. För säkerhets skull så gjorde jag en dykning ner i sophinken och letade fram påsen som dessa var inhandlade i. Fick göra en ny letning efter den väl dolda texten där dessa med små jädra bokstäver som instruktionerna står skrivet. Letade upp glasögonen som givetvis på något mystiskt sätt hade gömt sig.

Glasögon har den förmågan, att alltid när man behöver dom, befinna sig på de mest underliga ställen. Men logisk som jag är så visste jag att dom måste finnas i köksregionen eftersom det var där jag hade dom sist. Hittade dessa mina "mangnifiers" bakom kartongen med riset.

I bland så har man tur, kan leta mig fördärvad vissa dagar efter dessa läshjälpmedel. Läste långsamt igenom "how to ... ".

Mycket riktigt, det stod 12 min stektid djupfryst. Men längre ner stod 8 min i tinat skick.
Aha! Tänkte jag - där var felet - mina var ju troligtvis tinade. Hade gått en bra stund från det att jag kom hem ifrån affären tills dess att jag påbörjat min sk matlagning. Nåväl där var antagligen förklaringen till det kolbitsliknande sakerna i min stekpanna.

När jag nu väl hade mina glasögon på näsan, väl ifrån min svidande fläck på nästippen passade jag på att läsa lite på paketet med ris. Under raden med koktid 10 min så läste jag något konstigt om att man skulle tillsätta mjölk och låta det sjuda. Nu anade jag oråd, jag var i stressen och med mina svidande händer , armar och nästipp helt fokuserad på ordet ris vid rusningen ner i källarförrådet att jag var blind för allt annat. Nu såg jag även orden ovanför ordet Ris. Där stod Gröt med stora bokstäver. *Suck* Men skam den som ger sig, mat är mat o ris är ris tänkte jag.

En snabb blick på klockan sade mig att nu är rullarna klara, fast på sidorna var dom helt vita så med hjälp av en lång gaffel och den längsta stekspaden jag hade så försökte jag vrida dom ett kvarts varv. För vem vill gå nära den där farliga vildkatten som spottar o fräser.

Det var inte lätt minsann men med lite fantasi så fick dom bilda ett M i pannan och vila ut sig mot varandra.

En ny blick på klockan sa att nu är riset klart så det var bara till att hälla av vattnet som det egentligen inte skulle finnas något kvar av. Men tänkte jag i mina bästa mästerkocks tankar, att man får väl improvisera lite. Det blir säkert bra.

Magen som konstant murrade höll med.

Gjorde om disponeringen i stekpannan så rullarna nu bildade ett W, lika trötta som förra gången. Nu gjorde jag upptäckt nummer tre, eller var det fyra, rullarna var lika svarta på alla sidor.

En ny suck, ett alltför vanligt ljud från spisen närhelst jag närmar mig denna djävulska tingest. Ljudet kommer inte ifrån spisen kanske jag skall förtydliga.

Så äntligen var maten klar. Av med spisen, fram med tallrik, kniv, gaffel och andra verktyg som behövs. Började med att försöka skrapa av det värsta svarta från rullarna, men det gick inte, satt som berget. Men vad gör lite kol i maten tänkte jag så en attack mitt på, fick bli lösningen.

Hårda var dom minsann så det förslog.

Fick ta i lite, då sprack dom och allt innehåll ran ut på tallriken. Upptäckte att de trots kolet på utsidan var lite kalla i mitten, hur tusan det nu gått till. Var bara till att massakrera rubbet och blanda in i riset. Ris o ris förresten. Upptäckte till min förfäran att det nog inte var riktigt som det skulle där. Lite av att äta sand kan man säga. Några minuters koktid till hade inte varit fel, insåg jag. Inte tusan var det gott heller. Blanda olika rissorter är nog inte riktigt lyckat kan till och med jag nu förstå.

En snabb blick på klockan sa mig att nödlösning nr ett var körd - pizzan hade stängt. En ny vända till frysen i källaren sade mig att nödlösning nr två var slut - inga färdiglagade TV-middagar kvar. Nödlösning tre var inte att tänka på - ingen mer burkravioli på närmaste seklet för min del.

Var bara lösnig fyra kvar. Fram med ketchup, vitlökspeppar, soja och tabasco. Ösa på med dessa tills dess att man inte kan känna smaken alls.

Tabasco är en väldigt bra uppfinning måste jag tillägga. Tillräckligt mycket av den vara så kan det mesta gå ner, dock ej ravioli på burk.

Magen blev i alla händelser tyst. Själv så får jag fundera på hur man får bort lukten av något vidbränt i köket och hur jag skall få bort den bisarra smak jag har kvar i min mun, trots tabascon.

Oavsett vilket så var det mera ätbart än den burkravioli jag försökte tvinga mig i kvällen innan. Men den historien får jag nog berätta om en annan dag.

I dag chansar jag inte. Det blir pizza.

Ibland så .............

....... vill man skriva om något som berör. Berör så himla mycket att det gör ont. Något man känner till, men är svårt att veta om man skall skriva om det. Man vill vara delaktig ........... men ändå inte lägga sig i. Blev därför glad när jag såg min dotters blogg över det.

Så, med hennes tillstånd kopierar jag inlägget och lägger ut här:

Citat:

Den ständiga balansgången mellan liv och död

Fick reda på häromdagen att en gammal högstadieklasskamrat till mig dött i cancer. Hans flickvän har en blogg som handlar om alltihop, jag hade följt den några månader men det kändes ändå overkligt att höra. Hon skriver väldigt bra, öppet och ärligt om allting, om hur de har kämpat och hur illa behandlade de blivit av sjukvården. Man blir verkligen illa berörd av att läsa samtidigt som man än en gång påminns om livets bräcklighet och hur dålig man egentligen är på att uppskatta och ta vara på allt det fina man har. Att vad som helst kan hända vem som helst, när som helst. Självklarheter som i vardagen ofta glöms eller filtreras bort. Den sortens insikter man behöver få lite oftare.

Problemet med oss och våra i-landsproblem är väl egentligen att vi hela tiden blir överösta med den här sortens påminnelser, via Internet, teve, radio och tidningar, så mycket att vi inte klarar av att hantera det. Det är just när man kommer nära, läser en blogg eller hör om någon bekant, som man måste ta det till sig. Då går det inte längre att filtrera bort, hur mycket det undermedvetna än försöker.

Och hur mycket jag än ordbajsar låter det inte bra, men ni förstår säkert vad jag menar. Här är bloggen iaf: www.metrobloggen.se/ungmedcancer

Slut citat

Fridas blogg kan läsas på: http://froggen.blogg.se/

Svampigt värre

Usch och aja-baja mig!


Jag har en elak tendens, något sjukligt begär som ligger djupt rotat i mitt inre och kommer fram då och då. Jag vet att det är fel, men jag kan inte göra något åt det. Jag som annars anser mig själv och av många andra som en snäll och trevlig person.

Det bara poppar upp när jag själv minst anar det. Orden bara forsar ut ur min mun, hjärnan är definitivt inte med och först långt senare så tänker jag till.

- Varför sa jag så?
- Varför sa jag det?


Ja frågorna jag ställer till mig själv är många och svåra.
Det är dock inte alltid det blir styggt det jag säger, de flesta förstår att det inte är elakt utan tar det på rätt sätt. Men ibland blir det bara så fel, så fel. Beror på hur mottagaren tar det.
Vad är det då jag gör och säger som blir så fel, kan man undra.


Jo, jag driver med svamp o bärplockare när jag får chansen.


Men varför jag gör så är en gåta. Jag plockar ju aldrig svamp eller bär själv, så den biten stör mig inte. Min dotter gör det i och för sig när hon är här. Fast hon hittar bra i skogen och vet var man skall gå för att hitta detta skogens guld.


Inte heller kan man lura de erfarna plockarna. De som har rätt kläder, korg, borste och kniv med sig. Som vet att man plockar svamp genom att skära av svampen vid roten och inte rycka upp den med roten. Har vett att lämna kvar några svampar för nästa säsong. De vet också att man skall aldrig fråga sådana som mig, om var dom skall gå för att hitta dessa läckerheter. För frågar man en som bor där mitt bland tallar och granar så får man allt annat än ärliga svar som regel.


Nej, det är dom som kommer ut i skogen, i lågskor, tunna kläder och en skrynklig plastpåse från ICA att plocka i som är föremål för mitt pladdrande. Dom som tror att man kan gå 50 meter in i skogen och hitta hela ängar av svamp och bär. Som rycker upp svampen med rötterna, plockar de få svampar som de erfarna plockarna lämnat som är mitt drivobjekt. Människor som oftast är mycket trevliga, försynta och som andäktigt lyssnar på mina råd och tips.


Men fy vad jag är elak.


Kanske kan allt detta bottnar i en gång för länge sedan, när jag inte hade bott här så länge. Då familjen Besserwisser parkerade framför min uppfart och som svar på mina arga ord svarade något om Allemansricht.
Kan lugnt säga att det tog fyr i brasan. Hade faktiskt ingen aning om att jag behärskade detta språk så in i ....
eller kanske jag inte gjorde heller ........ men han förstod faktiskt.
Bilen blev flyttad.


Skall man vara ärlig så är det nog inte så mycket deras fel att det här med Allemansrätten blivit missuppfattad i andra länder. Såg vid ett tillfälle en reklamfilm om Sverige och om just Allemansrätten när jag var i Danmark. Det var bara en massa rätt och knappt ett ord om skyldighet.


Nu till vad min från hjärnan frånskilda mun kan ställa till med:


En gång när Herr plastpåse frågade om bra svamp ställen, så visade jag honom vägen rakt ut i en mosse. Stackaren trodde på mig. De blickar han gav mig när han tog av sig de leriga byxorna talade sitt tydliga språk. Funderade länge faktiskt, om han hade skor på sig eller inte då han kom ut ur skogen. Det gick inte att se några då allt från låren och nedåt hade samma nyans. På den bredbenta gångstilen gick heller inte att avgöra om det var skolöst eller ej. Plastpåsen var i alla fall borta.

Honom har jag inte sett här igen.


En annan gång var det Fru tunt kort linne som pratade lite med mig. En mycket trevlig och inte helt fel kvinna, sett ur en ungkarls granskande ögon. Det gjorde inte ont att se på henne, om man får säga så. Men som sagt, jag är den jag är. Inte för att jag förstår var i hela friden mina ord kom ifrån, dom bara välde fram, med en mycket allvarsam men samtidigt med en omtänksam underton.


Jag bara var tvungen att upplysa denna charmanta kvinna om o lämpligheten att ha ett kort linne på sig i skogen under denna tid då råbockarna är brunstiga. Speciellt nu då vi har en ung bock som har en skruv lös och ger sig på allt, allt från kalvar till hundar. Man bör åtminstone ha byxor på sig, i synnerhet om man är kvinna avslutade jag med.



När jag väl hade sagt detta så han min hjärna ikapp munnen, jag log för att visa att jag inte menade allvar, insåg att det här var väl grovt och förväntade mig vad som helst utom ett:
- Ojdå! Det visste jag inte.


Hon gick in i skogen, var borta i max 5 min innan hon återvände till bilen och körde iväg. Henne har jag ej heller fått se här igen. *Suck* . Jag undrar än idag om hon trodde mig eller om det var min person hon flydde ifrån.


Det finns fler historier att berätta om mig och min lust att driva med dessa skogsbesökare, men de två ovan var de värsta och de jag i skrivande stund kommer ihåg.


Idag var det en annan Fru linne som tillsammans med sin väninna parkerade i närheten, med en grön plastpåse i handen beredd på att ge sig in i detta gröna eldorado. Jag var bara tvungen att upplysa om att det finns gott om svamp men även väldigt gott om fästingar. Den här gången var det av ren välvilja som jag sa det.


Dom var dock max borta i 15 minuter.



Vad jag vet så finns det visserligen gott om svamp men inte så gott om det och inte så nära vägen där dom parkerat, att på den korta tiden, få mer än några få svampar är omöjligt.



Det var vid denna ”aha-upplevelse” fick klart för mig vilken lurig typ jag kan kan vara och att skriva om det.

NAQ

(Not Asked Questions)

Q: - Vem är du Petsson?
A. - En Gubbe!

Q: - Vad är en gubbe då?
A: - En gubbe som passerat 50.

Q: - Men vad för slags gubbe?
A: - En med för och efternamn!

Q: - Och dom är?
A: - Beror på vem du frågar.

Q: - Kan du förklara det lite mer?
A: - Som förnamn ett invektivt, interjektivt och liknade ord, före eller efter gubbe är vanligast. I alla fall bakom ryggen på mig.

Q: - Invektivt, interjektivt och liknande, kan du förklara?
A: - Nja! Ord som prästen knappast skulle använda i predikan, om du förstår?

Q: - Tror jag förstår. Kan du ge några andra exempel?
A: - Tja, ungarna kallar mig ibland för fars gubben. En granne mig för skitgubben.

Q: - Skitgubben! Det låter inte snällt. Varför då?
A: - För att hon en gång fick stopp i avloppet och fick låna mitt rensband.

Q: - Så du har ett rensband? Bra att veta.
A: - Hade ett ja.

Q: - Vad har hänt med det du hade då?
A: - Det tog samma väg som lien hon lånade för 12 år sedan.

Q: - Och?
A: - Hon har dom kvar, men snäll som hon är så slipper jag betala hyra.

Q: - Nu förstår jag nog inte riktigt.
A: - Inte jag heller, men tror det kallas för kvinnlig logik.

Q: - ??????
A: - Ditto!
A: - Gör inget, vet var dom finns om jag behöver dom.

Q: - Kan jag ana lite negativism om kvinnor?
A: - Nejdå, har allt en hel del kvinnliga vänner, ja tom fler än manliga. Men ett mynt har ju två sidor.

Q: - Kan du förklara vad du menar!
A: - Ett mynt har två sidor, en sida kallas krona och den andra klave. Både kvinnor och män vill vara "krona" men bara en kan vara det. Så då gnälls det lite på varandra. Men sånt kan vara kul.

Q: - Och?
A: - I diverse bloggar så slängs det mycket skräp på oss män, både i allmänhet, ofta i skämtsam ton, men även på sina ex. Då får alla män sin släng av sleven. Men jag gillar när det munhuggs lite i könsrollerna, speciellt när det finns en liten uns av sanningshalt bakom.

Q: - Med det vill du säga?
A: - Att jag får väl slänga tillbaka, kontra lite så att säga. Vad annars kan man skämta om? Kvinnor och Norrmän är ju det enda man kan skämta om och med i dag utan att bli kallad rasist. Snart kan man väl till exempel inte ens läsa högt ur Aladdin och dom tusen rövarna utan att bli kallad för muslim- eller arabhatare.

Q: - Bara vänner, sa du. Aldrig nått mer då?
A: - Jorå, det har hänt. Nyligen tom - men det gick åt pipsvängen.

Q: - Berätta!
A: - Njae, blir bara gnäll då!

Q: - Gnäll då!
A: - Hmmm! Låt säga så här. Vissa kvinnor har stora förväntningar, speciellt på mannen hon träffar. När dessa förväntningar inte infrias på det sätt som hon önskar så skall mannen uppfostras till att motsvara dessa.

Q: - Det gjorde inte du, eller?
A: - (Mumlar surt). Tydligen inte, var nog fel på det mesta. Fick minsan höra det.

Q: - Men nått bra gjorde du väl?
A: - Bara när jag gjorde nått som hon sa till mig att göra.

Q: - Men hon kanske hade rätt i en del?
A: - Hade hon säkert, men det mesta visste jag redan om. Blir inte bättre för att någon tjatar om det.

Q: - Du kunde väl gnällt tillbaka?
A: - Gjorde det!

Q: - Och?
A: - Det tålde hon inte.

Q: - Nått mer som hon gjorde då?
A: - Näää, blir bara kärringgnäll då. Men skit samma, vi gjorde fel båda två, så då blev det som det blev.

Q: - Kärringgnäll? Vad är det för skillnad på kärringgnäll och vanligt gnäll?
A: - Enligt mitt enkla tolkning så är kärringgnäll när det gnälls väldigt mycket över något väldigt litet. Det kan också gnällas för gnällandets egen skull. Inte helt ovanligt bland några kvinnor vissa återkommande veckor.

Q: - Jaha, så gubbar dom gubbgnäller då i stället, eller?
A: - Nä, dom kärringgnäller dom med.

Q: - Men varför heter det kärringgnäll när gubbar gnäller?
A: - (Pillemariskt) Fundera på det du!

Q: - Så nu skall du gnälla och kasta skräp på kvinnor här på bloggen. Nått mer du tänkt skriva om?
A: - Finns en del jag gått o klurat på. Små historier från både verkligheten och rent påhittade, samt en del däremellan.

Q; - Nått annat?
A: - Kanske det, skriver kanske något om mina projekt. Få se vad det blir.

Q: - Så nu blir du en flitig skribent, eller?
A: - Knappast, har massor att göra här hemma. Det skall fixas och röjas. Bloggandet kommer långt ner i prioriteringen.

Q: - Lycka till.
A: - Tack!

Bloggeriet

Du som mot all förmodan skulle råka läsa det här!
Jag håller mellan varven på att laborera lite med inställningarna till den här bloggen vilket kan innebära att kommentarerna kan försvinna.

Man kan enkelt utrycka sig så här:
Jag vet inte vad jag vill. - Ändå så vill jag så mycket.
Jag vet inte vad jag gör. - Trots att jag gör en massa.
Jag vet inte vad jag kan. - Men kan en hel del ändå.

Men en sak vill jag, gör jag och kan jag.
Nämligen lära mig, men det tar lite tid.
Just nu lär jag mig lite om den här bloggen, vad man kan och hur man bör göra.

Vi lär så länge vi vill leva - inte ... så länge vi lever.
- När vi slutar att lära oss - slutar vi att leva.
- Då existerar vi bara.