Svampigt värre

Usch och aja-baja mig!


Jag har en elak tendens, något sjukligt begär som ligger djupt rotat i mitt inre och kommer fram då och då. Jag vet att det är fel, men jag kan inte göra något åt det. Jag som annars anser mig själv och av många andra som en snäll och trevlig person.

Det bara poppar upp när jag själv minst anar det. Orden bara forsar ut ur min mun, hjärnan är definitivt inte med och först långt senare så tänker jag till.

- Varför sa jag så?
- Varför sa jag det?


Ja frågorna jag ställer till mig själv är många och svåra.
Det är dock inte alltid det blir styggt det jag säger, de flesta förstår att det inte är elakt utan tar det på rätt sätt. Men ibland blir det bara så fel, så fel. Beror på hur mottagaren tar det.
Vad är det då jag gör och säger som blir så fel, kan man undra.


Jo, jag driver med svamp o bärplockare när jag får chansen.


Men varför jag gör så är en gåta. Jag plockar ju aldrig svamp eller bär själv, så den biten stör mig inte. Min dotter gör det i och för sig när hon är här. Fast hon hittar bra i skogen och vet var man skall gå för att hitta detta skogens guld.


Inte heller kan man lura de erfarna plockarna. De som har rätt kläder, korg, borste och kniv med sig. Som vet att man plockar svamp genom att skära av svampen vid roten och inte rycka upp den med roten. Har vett att lämna kvar några svampar för nästa säsong. De vet också att man skall aldrig fråga sådana som mig, om var dom skall gå för att hitta dessa läckerheter. För frågar man en som bor där mitt bland tallar och granar så får man allt annat än ärliga svar som regel.


Nej, det är dom som kommer ut i skogen, i lågskor, tunna kläder och en skrynklig plastpåse från ICA att plocka i som är föremål för mitt pladdrande. Dom som tror att man kan gå 50 meter in i skogen och hitta hela ängar av svamp och bär. Som rycker upp svampen med rötterna, plockar de få svampar som de erfarna plockarna lämnat som är mitt drivobjekt. Människor som oftast är mycket trevliga, försynta och som andäktigt lyssnar på mina råd och tips.


Men fy vad jag är elak.


Kanske kan allt detta bottnar i en gång för länge sedan, när jag inte hade bott här så länge. Då familjen Besserwisser parkerade framför min uppfart och som svar på mina arga ord svarade något om Allemansricht.
Kan lugnt säga att det tog fyr i brasan. Hade faktiskt ingen aning om att jag behärskade detta språk så in i ....
eller kanske jag inte gjorde heller ........ men han förstod faktiskt.
Bilen blev flyttad.


Skall man vara ärlig så är det nog inte så mycket deras fel att det här med Allemansrätten blivit missuppfattad i andra länder. Såg vid ett tillfälle en reklamfilm om Sverige och om just Allemansrätten när jag var i Danmark. Det var bara en massa rätt och knappt ett ord om skyldighet.


Nu till vad min från hjärnan frånskilda mun kan ställa till med:


En gång när Herr plastpåse frågade om bra svamp ställen, så visade jag honom vägen rakt ut i en mosse. Stackaren trodde på mig. De blickar han gav mig när han tog av sig de leriga byxorna talade sitt tydliga språk. Funderade länge faktiskt, om han hade skor på sig eller inte då han kom ut ur skogen. Det gick inte att se några då allt från låren och nedåt hade samma nyans. På den bredbenta gångstilen gick heller inte att avgöra om det var skolöst eller ej. Plastpåsen var i alla fall borta.

Honom har jag inte sett här igen.


En annan gång var det Fru tunt kort linne som pratade lite med mig. En mycket trevlig och inte helt fel kvinna, sett ur en ungkarls granskande ögon. Det gjorde inte ont att se på henne, om man får säga så. Men som sagt, jag är den jag är. Inte för att jag förstår var i hela friden mina ord kom ifrån, dom bara välde fram, med en mycket allvarsam men samtidigt med en omtänksam underton.


Jag bara var tvungen att upplysa denna charmanta kvinna om o lämpligheten att ha ett kort linne på sig i skogen under denna tid då råbockarna är brunstiga. Speciellt nu då vi har en ung bock som har en skruv lös och ger sig på allt, allt från kalvar till hundar. Man bör åtminstone ha byxor på sig, i synnerhet om man är kvinna avslutade jag med.



När jag väl hade sagt detta så han min hjärna ikapp munnen, jag log för att visa att jag inte menade allvar, insåg att det här var väl grovt och förväntade mig vad som helst utom ett:
- Ojdå! Det visste jag inte.


Hon gick in i skogen, var borta i max 5 min innan hon återvände till bilen och körde iväg. Henne har jag ej heller fått se här igen. *Suck* . Jag undrar än idag om hon trodde mig eller om det var min person hon flydde ifrån.


Det finns fler historier att berätta om mig och min lust att driva med dessa skogsbesökare, men de två ovan var de värsta och de jag i skrivande stund kommer ihåg.


Idag var det en annan Fru linne som tillsammans med sin väninna parkerade i närheten, med en grön plastpåse i handen beredd på att ge sig in i detta gröna eldorado. Jag var bara tvungen att upplysa om att det finns gott om svamp men även väldigt gott om fästingar. Den här gången var det av ren välvilja som jag sa det.


Dom var dock max borta i 15 minuter.



Vad jag vet så finns det visserligen gott om svamp men inte så gott om det och inte så nära vägen där dom parkerat, att på den korta tiden, få mer än några få svampar är omöjligt.



Det var vid denna ”aha-upplevelse” fick klart för mig vilken lurig typ jag kan kan vara och att skriva om det.